Jag säger: Hej 2010!

"Jag tänker ofta på ett av min gurus visdomsord om lycka. Hon säger att människor i hela världen brukar se lyckan som en lyckträff, något man kanske får uppleva om man har tur, ungefär som vackert väder. Men så fungerar inte lyckan. Lyckan är en personlig ansträngning. Man kämpar för den, strävar efter den, insisterar på den... och vissa reser till och med jorden runt på jakt efter den. Man måste hela tiden vara med och manifestera sina välsignelser. Och när man väl har uppnått lyckan får man inte slarva med att hålla kvar den - man måste verkligen anstränga sig för att simma upp i den där lyckan för alltid och hålla sig flytande ovanpå den. Annars sipprar den inre förnöjelsen bort. Det är ingen konst att be när man är illa ute, men att fortsätta be när krisen är över är som att täta själen och hjälpa den att hålla kvar vad den uppnått.

Det där tänker jag på medan jag trampar fram så lätt i solnedgången på Bali. Jag ber böner som i själva verket är löften, jag visar upp mitt harmoniska tillstånd för Gud och säger: "Det här vill jag hålla fast vid. Var snäll och hjälp mig minnas den här nöjda känslan och alltid ha den kvar." Jag sätter in lyckan på ett konto någonstans där den skyddas av både bankgarantier och mina fyra andebröder. Den får stå inne som buffert inför framtida prövningar i livet. Den här vanan har jag börjat kalla flitig glädje. När jag koncentrerar mig på flitig glädje tänker jag också på en enkel ide som kompisen Darcey lade fram för mig en gång - att all sorg och plåga här i världen orsakas av olyckliga människor. Inte bara den stora globala Hitler-och-Stalin-bilden utan också i minsta privata detalj. Till och med i mitt eget liv kan jag urskilja exakt när mina olyckliga perioder har orsakat lidande eller oro eller i alla fall besvär för min omgivning. Att söka efter lyckan är alltså inte bara bra för en själv utan också en generös gåva till omvärlden. När man röjer undan allt eländet kommer man ur vägen. Man slutar vara ett hinder för både sig själv och andra. Först då blir man fri att tjäna och uppskatta andra människor.
" Ur Lyckan, Kärleken och Meningen med Livet
___________________________________________________________________

Jag fick den här boken för över två år sedan och jag har fortfarande inte läst ut den. Inte för att den är dålig för det är verkligen en av de bästa böckerna jag någonsin har läst ett ord ur. Jag måste nämligen stanna upp och reflektera över allt jag läser och egentligen skulle jag vilja citera hela boken för det står något sant, ärligt, inspirerande, lärande, roligt, intimt, varmt på varenda sida. Varenda gång jag plockar upp boken så är det som att det kommande kapitlet känner på sig att det är precis det jag behöver läsa just nu i mitt liv.

Nu när jag läser efter ett ruskigt dåligt år så handlar det om lycka och att försöka leva i nuet. Precis vad jag behöver. Det är en magisk bok och det lustiga är att jag är inte det minsta religiös men ändå tar jag till mig precis allt och ändrar om hennes religösa inslag till något som passar mig själv. Så skippa alla självhjälpsböcker, läs den här istället. Jag kan nästan garantera att det måste finnas något i boken som passar in på alla människor oavsett vilket liv man lever.

Det här är mitt nyårslöfte. Jag ska försöka göra det bästa av det jag har och inte vara så naiv. Jag ska vara snäll mot mig själv, inte sätta högre krav än jag kan nå upp till och jag ska jaga lyckan för att aldrig släppa den igen. Jag ska sluta dricka så mycket mjölk också. ;)

Har du några nyårslöften?



God Jul!

Några juliga ord från mig till er nu också:
Det är bara jul en gång om året, tänk inte så mycket utan använd hjärtat istället. ♥

stirra rädslan i vitögat

Igår var jag på mitt första möte på psykiatriska öppenvården i min kommun. I en timma fick jag svara på sjukt många frågor om mitt liv, när jag började må dåligt, hur mina relationer ser ut osv. Det är början på en detaljerad grund som ska hjälpa mig att få den rätta hjälpen. Jag är positivt laddad i mörkret.

Nu på morgonen har jag vart hos min vanliga läkare. Det var egentligen bara ett återbesök angående gårdagens möte men jag tog också ett annat beslut. Jag frågade om hjälp för att klara att gå ner i vikt. Jag vill verkligen gå ner i vikt men samtidigt så är det alldeles för mycket omkring mig just nu för att jag ska ha någon kraft kvar att verkligen satsa helhjärtat på viktnedgång. Så trots mitt inlägg i det förflutna så ska jag få en remiss till en dietist. Vad som händer där har jag ingen aning om men det är ett steg på vägen.

Missförstå mig rätt, varenda morgon är jag beslutsam med att äta bra och motionera. Dåliga dagar fungerar det bra fram till kvällen och bättre dagar fungerar det bra i flera dagar. Sen är det som att allt blir blankt. Jag läste någon blogg igår där personen förklarade det som att bli inbäddad i bomull. Man inser inte vad man gör förrän man sitter där och slickar resterna från fingrarna.

Huvudsaken är att jag gör mitt bästa och det gör jag verkligen. Men det räcker inte har jag insett nu. Jag behöver hjälp för både yttre och inre för att jag ska bli en hel människa. Min depression får inte ta så mycket överhand att jag vandrar åt helskotta fel på vågen. Jag är redan fel, men inte så att hoppet är borta. Hur som helst... jag var tvungen att ta blodprov för att kolla ämnesomsättningen och mitt blodsocker. Blodsockret var kanonbra, ämnesomsättningen får jag veta imorgon, blodtrycket var bra över men lite för högt under (inte för att det säger mig något alls) och ve och fasa, JAG HAR KRYMPT 1 CM! :(

Jag är iaf glad att jag försöker mitt bästa och att jag faktiskt inser att jag inte klarar det själv. En stark människa är den människan som kan ta hjälp av andra i svaga stunder. Dessutom är jag glad att jag inte svimmade denna gången när jag skulle ta blodprov för det gjorde jag nästintill sist... jag har svår fobi mot blod och nålar.

Men visst, med en sån start på morgonen så kan dagen bara blir bättre! :)

bara några bilder :)


Det känns som att jag har tagit igen en himla massa tid som jag bara har suttit inne tidigare veckor under denna helgen. Det har varit både roligt men också lite jobbigt om jag ska vara ärlig. VÄLDIGT mycket människor runt omkring mig hela tiden och en koncentration på att hela tiden inte säcka ihop. Men.. det är ändå bra, jag har haft en jättebra helg. :)

Igår var jag på Ullared, jag vet... jag är där ofta men jag köper aldrig särskilt mycket saker när jag är där. Det blev lite scrapsaker och ny hårfärg, som syns på bilden. Lite uppfriskning kan inte göra illa och jag har funderat ett tag på att göra något roligare med mitt hår än bara den mörkbruna färgen som jag alltid har mer eller mindre. Så det blev rödbrunt med ljusare rödorangea slingor. Jag är supernöjd, det är inte riktigt så ljust som på bilden. :)

Inatt har jag suttit i en biosalong tillsammans med 416 andra personer i över 7 timmar och 3 filmer. Innan dess var jag på Liseberg och gick omkring i några timmar bland ännu fler människor. Mysigt men som sagt, lite jobbigt också. Kom hem halv nio imorse och sov till tre i eftermiddags.

Nu har jag precis kollat på Jennys Luciatåg på tv, så söt hon var. :)

nyttigare toast



Jag tycker det är jättegott att slänga ihop en enkel dubbelmacka med ost och smör i smörgåsgrillen. Men hur nyttigt är det på en skala, inte ett smack! Ikväll behövde jag något lite matigare för det blev ingen ordentligt middag och så fick jag suget efter en sån där onyttig macka.

Men jag använde min "fantasi" och tog fram en kycklingfile ur frysen, lite bacon och så stekte jag det smått med kryddor. Sen tog jag mina nyttigare gi-mackor och bredde lite chilisås på bottendelen, ett lager ost, kycklingen och baconet, ett till lager ost och sen en skiva av brödet. Ihop i smörgåsgrillen och 2 minuter senare... voila!

Sen när jag åt den så kom jag att tänka på club sandwich-mackorna på 7/11 och även om det inte riktigt är en sådan så påminner den ju lite om det. Kanske inte det absolut bästa att äta men ändå hundra gånger bättre än formfranska, smör och ost. Åtminstone i GI-synpunkt. :)

Thaiköttbullar med jordnötssås


När jag blev medlem på gi-viktkoll första gången för över 2 år sedan så fanns det ett recept på thaiköttbullar med jordnötssås. Jag kunde för allt i världen inte hitta det igen så jag antar att dom har tagit bort det. Men jag ville verkligen ha det igår så jag försökte minnas vad ingredienserna hade varit och så fixade jag ihop det på känn. Det blev rätt okej.

Köttbullarna:
500 gram köttfärs
1 ägg
1½ msk grädde
1 msk röd currypasta
1 vitlöksklyfta
1 tsk ingefära? (vet inte riktigt hur mycket jag tog, jag mäter som sagt aldrig upp något)
paprikapulver
salt, peppar

Jordnötssåsen:
1 paprika
1 gul lök
1 burk kokosmjölk (jag hade light)
1 msk röd currypasta
4 msk jordnötssmör med bitar
sambal oelek (krydda efter smak)
salt, peppar

Börja med att blanda ihop allt till köttbullarna utan köttfärsen i en skål så att det verkligen är jämnt fördelat. Mosa sedan ihop med köttfärsen men inte för mycket för strukturen på köttfärsen ska inte "gå sönder" allt för mycket. Låt sedan stå i några minuter så smakerna sätter sig.

Rulla sedan köttbullar och stek på ganska hög värme så att dom får en yta. Dom faller isär ganska lätt så ta det försiktigt. När du tycker att dom har lagom färg, lägg dom i en ugnsfast form och svischa in i ugnen på 175 grader.

Hacka sedan paprika och lök, sänk värmen något på stekpannan och bryn tillsammans. Häll i kokosmjölken, currypastan och jordnötssmöret och låt koka samman några minuter tills det blir tjockare. Krydda sedan med sambal och smaka av med salt och peppar.

Köttbullarna borde vara färdiga när såsen är färdig.

Det ultimata hade ju varit att servera det med sallad också men vi hade ingen hemma så det blev som det blev. Det var riktigt mättande och gott ändå. :)

hemligheter gör ingenting bättre

Jag fick en mycket intressant artikel länkad till mig angående psykisk ohälsa, den handlade om att man måste göra något åt samhällets och även vårdens syn på psykiska sjukdomar. Jag är inte särskilt politiskt aktiv, faktiskt så har jag rätt svårt för att förstå politik men jag tyckte att det var en riktigt bra artikel.

"Psykisk ohälsa är alltjämt något tabubelagt, något man inte gärna talar om trots att det är ganska vanligt. Vi ser tecken i samhället på att psykisk sjukdom och psykisk funktionsnedsättning leder till att personer inte släpps in i olika sammanhang. Detta kan i sin tur bidra till att en person med psykisk funktionsnedsättning upplever sig ha små chanser till att utvecklas, känner sig ovälkommen och inte blir delaktig i samhället."

Just detta stycket prickade så bra in på hur jag har upplevt situationer där man har med samhället att göra. Jag skulle vara på en åtgärd för arbetslösa. Problemet var att efter ett tag på den åtgärden mådde jag så sjukt mycket sämre. Varje natt låg jag sömnlös, jag mådde så illa på mornarna att jag kräktes och jag fick panikattacker allt oftare och jag kände det som att jag blev behandlad som ett dagisbarn med en klapp på huvudet varje gång jag gjorde de mest simpla sakerna (som tex att sy en raksöm i ett tygstycke).

Jag försökte berätta detta för min handläggare och försökte få honom att förstå att jag inte nödvändigtvis skulle vara hemma, men stället tryckte ner mig som människa. Vet ni vad jag fick till svar? - " Om du är så psykiskt sjuk så förstår jag inte varför du inte ligger inlagd på psyket?" Vad fan svarar man på det? En socialhandläggare ska väl åtminstone vara mer utbildad än så?

En annan handläggare jag hade försökte få mig till samma ställe. Jag försökte förklara för henne på direkten att jag inte tänkte utsätta mig för det igen eftersom jag mådde relativt okej just då. Hon lyssnade inte och när vi satt på bussen dit första dagen, för hon skulle följa med, så säger hon till mig högt - " Jag tror inte detta blir några problem för dig, du åker ju faktiskt buss nu så så allvarligt kan det ju inte vara." Jag gick vidare till läkare och fick en sjukskrivning men trots det så "bråkade" socialhandläggaren vidare, till och med min terapeut och läkare tyckte att hon betedde sig illa.

Det finns hur många exempel som helst jag kan dra där man absolut inte kan säga hur man mår - träffar du någon ny är det bästa att hålla det hemligt så gott det går, om man nu ens orkar träffa någon ny. Berättar man så lägger de flesta benen på ryggen och springer åt andra hållet. De flesta människorna utan egna erfarenheter av just depression verkar tro att det betyder att man sitter hemma och skär sig i armarna och planerar sitt självmord. Visst kan det vara så men jag tror nog att de flesta inte har förlorat sig själv så djupt.

"Att förändra attityder till psykisk sjukdom sker inte över en natt. Men desto viktigare att vi börjar arbetet genast. Och vår förhoppning är att vi inom några år lyckats skapa ett klimat där det är lika naturligt att prata om psykisk ohälsa som att prata om benbrott och hösnuva."

Jag har inte svårt för att berätta om hur jag mår, som ni kanske har märkt så försöker jag att vara ärlig mot både er och mig i den här bloggen. Jag vill tro att det gör någon nytta för någon annan som kanske läser. Det gör inte mig någon tjänst att hålla tyst om något jag vet existerar i stor mängd överallt. Jag är inte ensam och det är inte du heller. Samhället hade varit en bättre plats om inte allt hymlades med och hölls hemligt...

En sådan där bättre dag. ;)

Idag har jag varit oerhört lättretlig eftersom jag hade fått en kommentar på inlägget under som gjorde mig förbannad, trots att jag borde låtit det rinna av mig. Det kanske inte är därför jag har vart sån hela dagen men det var ingen bra början. Hur som helst...

Jag har lyckats göra en ny design som jag gillar väldigt mycket idag, en kreativ dag. Igår gjorde jag en ny design till allas våran Jenny som kämpar och kämpar mot sina kilon. Jag har också beslutat mig för något idag som jag har vart emot under lång tid. Men jag tänkte... kanske kan jag tjäna lite pengar på att göra designer också som så många andra gör. Jag hatar att ta betalt för sånt men har ofta fått höra att jag borde göra det. Så...

Är det möjligtvis någon som är intresserad?

Jag har inte tänkt att ta några hutlösa priser, beroende på hur mycket som behöver göras på designen. Kanske från 50 kronor till 100/150 om det är en mer avancerad design som önskas? Maila mig isf på alterica@hotmail.com.

Men för att återgå till bloggens syfte... jag har faktiskt haft en bra dag på fler sätt. Imorse drog jag fram Blossoms tränings-DVD och svettades en halvtimme på vardagsrumsgolvet och jag har frågat min bror om han vill följa med mig ut och gå om en stund. Man får vara glad för det man kan och tro mig, jag försöker. :)

Jag är bara låtsassjuk.

Jag har gått och funderat på att skriva detta inlägget i många dagar. Ända sedan jag läste en diskussion på ett forum om människor som lurar soc, försäkringskassan osv på pengar genom att påstå att dom är sjuka men egentligen inte är det. Det var någon då som hade skrivit att depression och andra psykiska sjukdomar egentligen bara är låtsassjukdomar som folk hittar på för att kunna sitta hemma och vara lata, slippa ta ansvar för sina liv. Jag blev ledsen och även förbannad.

Jag vaknar på morgonen och det första jag gör är att känna efter hur nattens drömmar har påverkat mig. Just nu sover jag så djupt att en elefantparad skulle inte ens kunna väcka mig. Mina nätter är som djupa svarta hål utan någon medvetenhet fast samtidigt vet jag att jag drömmer eftersom jag kan vakna arg, ledsen, apatisk men ytterst sällan glad. Andra perioder sover jag knappt alls för så fort jag blundar så börjar allt att snurra och jag måste lägga all min energi på att hålla ögonen stängda, vilket gör att jag inte kan slappna av tillräckligt för att ens komma i närheten av att somna. Vid de perioderna drömmer jag varenda liten stund jag slumrar till.

Jag går upp och det enda jag tänker på är att jag önskar att det ska bli kvällen igen så att jag kan sova. Men jag kan inte sova hela dagen. De flesta dagarna kommer jag knappt ur myskläderna innan det är kväll igen. En bra dag kommer jag de "vanliga" kläderna och jag kanske till och med orkar fixa håret. Även om tanken är att jag ska ta mig ut så är jag oftast dödstrött när jag är färdig och det slutar med att jag ligger iordninggjord i sängen, halvt utslagen. En ännu bättre dag så är jag ute. När jag är ute så har jag känslan av att vara inträngd i ett hörn, överallt finns det människor som stirrar på mig, skrattar bakom min rygg. Givetvis VET jag att så inte är fallet men vetskapen i huvudet gör ändå inte att känslan försvinner. Jag är medveten om varenda atom i min kropp, jag undviker att titta på mig själv i varenda spegelbild jag passerar för om jag råkar se mig själv så lär ångestkänslan öka radikalt. När jag är ute så längtar jag hem, jag kan komma på mig själv med att kolla på klockan för att veta hur lång tid det är kvar tills jag är tillbaka i min trygga värld igen.

Mina dagar försvinner i en blinkning. Jag har ingen aning om vart tiden tar vägen. Jag vet bara att jag inte lever, jag är vid liv men inte levande. Jag vet bara att jag blir överrumplad av mig själv när jag plötsligt börjar gråta utan anledning, får svårt att andas utan anledning. Ibland känner jag mitt hjärta slå så hårt att jag måste hålla mina händer över halspulsådern för att det känns som att den ska spricka.

Mina dagar försvinner, min tid försvinner. Jag lever i ett vacuum och jag ser ingen väg ut från det. Jag ser ingen framtid, jag har ingen vilja till något. Jag har ingen lust och ingen glöd inom mig för något och jag känner hur jag glider längre och längre ifrån allt och alla som jag vet att jag egentligen tycker om. Det handlar inte om vilja som så många tror. Det handlar inte bara om att rycka tag i sitt liv och göra något åt saken. Jag kan tänka mig att jag har lika mycket energi i min kropp som någon som har varit vaken i flera dygn. Tänk dig själv att vara vaken flera dagar och nätter för att sedan göra iordning dig och gå ut bland människor, röra på kroppen och dessutom låtsas som att du är pigg som en mört och glad som en solstråle. Det spelar ingen roll hur mycket du VILL för har du en säng bredvid dig och du får välja så är jag nästan säker på att du kommer välja sängen. Problemet med mig är att jag har inte mer energi även om jag får sova.


Tror inte människor att jag vill leva ett "normalt" liv, vem som nu bestämmer vad som är normalt? Jag är 24 år gammal och bor hemma hos min mamma och mina syskon. Jag har inga pengar och jag fasar för att gå till soc för förnedringen man blir utsatt för. Det har jag egna erfarenheter av och man blir inte behandlad som en människa utan endast som en siffra i statistiken som de gör det mesta dom kan för för att slippa betala för. Tror människor verkligen att man hittar på en sjukdom för att kunna vara på den platsen att man får böna och be om pengar för överlevnad om man istället kunde ha ett jobb att gå till varje morgon, ett social liv och att slippa en tung sten i bröstet vad man än gör?

Jag ser mina barndomskamrater, klasskamrater och andra bekanta, skriva på facebook. Folk som håller kontakten, som träffas på kvällarna och dricker vin och har internskämt. Bilder på resor och skratt, statusuppdateringar om hur pestigt det är att gå tillbaka till jobbet en måndagsmorgon och hur mysigt det är med mys på kvällarna med pojkvänner/flickvänner. Tror folk allvarligt talat att jag inte också skulle vilja ha det så? Tror folk allvarligt att det är en dröm att sitta inne hela dagarna, leva sitt liv framför en dator eller film/tv och veta att varenda sekund som tickar förbi kommer aldrig tillbaka? Jag skulle byta mot det pestiga jobbet på måndagsmorgonen på direkten...

Tro inte nu att jag är ute efter några peppande ord om att det kommer bli bra eller vilka argument som nu finns. Det är inte därför jag har skrivit detta. Jag vill få folk att förstå att det är ingen låtsassjukdom. Jag har mått såhär i flera flera år fast olika intensivt. Jag har en tid om några dagar för ett första möte med någon som ska hjälpa mig. Det här inlägget handlar egentligen inte om mig utan jag vill bara få folk att förstå. Jag är nöjd om någon läser detta och inser att det inte handlar om vilja, att man inte ljuger ihop att man är sjuk för att få pengar från FK eller soc. En depression är en sjukdom och den ska tas på lika stort allvar som ett brutet ben. Problemet är att det finns säkert många som ljuger om det vilket leder till att andra tror att det alltid är en låtsassjukdom.

Tro mig, om någon som läser detta tror att jag hittar på, så är jag mer än beredd på att byta liv med den personen. Om det nu hade gått...

RSS 2.0