kan jag bli smal?

Besöket hos dietisten i veckan blev minst sagt kaotiskt men mest för att jag inte hittade och fick en stark panikattack i snöstorm mitt på en spårvagnshållplats. 25 minuter försenad kom jag dock dit och ärligt talat så är jag lite besviken. Jag fick bara skriva upp vad jag skulle äta under en dag och jag menar, det vet jag ju redan. Hon talade inte om något jag inte redan visste och sen vägde jag mig och mätte midjemåttet. Jag ska tillbaka om en månad och jag tror faktiskt att jag ska ge det en chans till men om det känns likadant efter så kommer jag inte gå dit mer. Känns som bortkastade pengar.

Så jag får helt enkelt klara mig själv. Det känns lite surt eftersom det tog mig mycket kraft och mod att faktiskt söka någon slags hjälp. Snön har äntligen börjat töa och jag längtar efter barmark så att jag kan ta mig ut på promenader, jag längtar faktiskt efter att få röra på mig ordentligt nu. Jag menar, jag måste ju faktiskt komma i de där byxorna åtminstone till sommaren!

Dagarna flyter ihop med varandra när man inte har något att göra, det blir en ond spiral som är svår att ta sig ut och ju längre man sitter inne ju mer folkskygg blir man. Sen att snön läggs lager på lager gör ju inte att man tar sig ut för att träffa vänner.

Men idag är den första dagen på en förändring. Jag ska nämligen börja plugga igen. Jag ska vara positiv och det kommer gå bra. När jag läser den här kursen kommer jag nämligen vara garanterad att få söka in på konditorutbildningen inne i Göteborg, vilket tidigare har vart omöjligt pga min kommun. Men nu, nu är jag på väg så förhoppningsvis påbörjar jag en utbildning till konditor i höst. Håll tummarna!

På onsdag ska jag också till dietisten för första gången, jag känner mig ganska blank inför det. Jag vet inte vad jag ska förvänta mig eller vad som kommer hända. Jag har fortfarande inte fått någon tid till psykologen och snart kommer jag nog ringa dit och fråga vad som händer, jag har ju trots allt vårdgarantin som säger att jag måste få min hjälp snart.

Så ni ser, jag är på väg. Kanske inte lika mycket på viktfronten som på den personliga fronten men vikten är inte glömd. Jag ligger fortfarande kvar på samma vikt, eller ja... jag har till och med gått ner ett halvkilo utan att anstränga mig. Inte mycket men som sagt fortfarande bättre än plus. :)

Jag har funderat på det där med att bryta sina rutiner och ovanor, för egentligen så är det ju det en livsstil är. Man lever ofta på rutin och vilken slags mat man äter ingår ju också i den delen. Man köper samma råvaror i affären, lagar samma slags mat hemma i köket och man äter det där onyttiga på kvällarna för att det är det kroppen är van vid. Så hur ska man kunna bryta det där mönstret?

Jag har bitit på naglarna sen jag var en liten förstaklassare mer eller mindre. För mer en 1½ år sedan slutade jag med det och jag har faktiskt inte bitit av naglarna en enda gång sen dess. Men, jag kan fortfarande komma på mig själv med att sitta med naglarna i munnen ibland utan att bita. Så även om det har passerat 1½ år så har jag egentligen inte kommit ifrån den årslånga ovanan som har etsats sig fast inom mig.

Vad jag vill komma fram till är att om man vill ändra sina ovanor och rutiner så tar det tid. Mycket tid. Mitt misstag är alltid att jag känner mig säker efter några veckor så då tänker jag, ja men jag ju äta EN muffins, EN godisbit eller vad det nu kan vara. Men EN blir till två och över några dagar så är jag plötsligt tillbaka till starten. Jag måste lära mig tålamod, det är inte min starkaste sida.



Igår var en killkompis här hos mig och vi kollade på lite bilder. Jag visade ett foto på mig och mina syskon som togs förra vintern när jag vägde 12 kilo mindre än vad jag gör nu. Han tittade på bilden och utbrast: Vilken bra bild på dig, du är ju jättesöt!
Hade jag fortfarande sett ut som jag gjorde då så hade jag bubblat av lycka men istället blev jag bara ledsen på mig själv. Hur kunde jag låta det här hända? Hur kunde jag gå upp allt igen som jag lyckades gå ner? Jag hade ju läst så mycket om människor som gick ner en hel del men sen halkade tillbaka i fällan och jag lovade mig själv att det aldrig skulle hända mig. Men, det är lättare sagt än gjort för nu sitter jag här.

Jag är hur som helst glad, för den senaste månaden har jag legat kvar på samma vikt, plus minus 200-300 gram men det spelar ingen roll för mig. Efter att ha gått upp flera kilon i månaden under hösten så är det en bra prestation av mig att ligga kvar på samma vikt. Så fort snön försvinner kommer promenaderna bli lättare också, slippa halka runt som Bambi på hal is. :)

Jag gillar ju inte soppa egentligen men jag försöker ju lära mig att äta sånt jag inte tycker är jättegott egentligen. Så jag satt och funderade, jag tycker ju om tomat och jag har fått dille på spenat så kanske en tomat och spenatsoppa skulle smaka gott? Sagt och gjort, jag gick ner i köket och kollade vad som fanns att använda mig av och så gjorde jag mig en soppa. Jag har ingen aning om jag har gjort något annorlunda eller om det här faktiskt är en vanlig tomatsoppa. Jag hade en ide när jag började iaf, jag ville göra något som liknande min kompis canneloni som jag har mycket goda minnen av.



2 schalottenlökar
2 vitlöksklyftor
frusen spenat (jag tog 5 stycken såna där små kuber)
500 gram passerade tomater
2 dl creme fraiche
2 tsk sambal olek
timjan
socker
salt, peppar

lite riven ost ovanpå

Hacka löken och lått puttra i lite smör på ganska låg värme. När löken har blivit genomskinlig, lägg ner spenaten och rör om lite då och då tills det har tinat upp. Häll sedan över tomat och krydda med sambal oleken samt en nypa socker, låt småkoka i några minuter.

Blanda sedan ner creme fraichen, ganska rikligt med timjan men det är också en grej jag har fått dille på så det är väl snarare en smaksak, salt och peppar. Smaka av tills det smakar gott. Dekorera med lite riven ost innan du börjar äta.

Jag blev verkligen jättenöjd, det smakade nästan bättre idag än igår dessutom. För det här räcker nog bra till två personer eller två måltider. :)

Hälsovakten har fått ta del av min kost och motion under 3 dagar nu och jag måste erkänna att jag gillar det. Däremot känner jag nog, redan efter så här kort tid, att räknandet och fixeringen vid minsta lilla kalori stiger mig lite över huvudet. Klicka på statistiken för större format.



Det här är min dag igår. Som ni ser så fortsätter jag att äta mindre av kolhydraterna och de kolhydraterna jag äter är långsamma. Igår åt jag tex 1 frökuse (2 halvor), grov pizzadeg gjord på lite mer än 1 dl rågsikt och så pressade jag en apelsin som också höjde stapeln en del.

Angående vattnet, jag har aldrig druckit speciellt mycket men de här dagarna har jag druckit och druckit och druckit. Ibland har det känts som att vattnet sitter i halsen på mig och när jag har böjt mig neråt har det nästan kommit tillbaka upp igen. Så det känns jäkligt konstigt att jag bara har druckit 43 % av det jag ska. För att inte tala om hur mycket jag måste springa på toa nu. Men, jag får väl försöka öka det allt eftersom. Man ska ju dricka 2 liter vatten om dagen egentligen.

Övrigt så är det väldigt intressant att se hur mycket vitaminer och mineraler man får i sig. Det enda som är svårt att få i mig är folsyra, kalium, magnesium och järn. Hur får man egentligen i sig mer järn utan att ta tabletter eller dricka blutsaft? Jag vill inte heller leva på blodpudding.

Slutsats: Jag lider ingen brist av B12 iaf. ;)

Jag har ju använt giviktkolls staplar för att hålla koll på vad jag äter men det känns inte helt rätt eftersom det tar sån tid att lägga in allt plus att mycket saknas enligt mig. En kompis har nämnt Hälsovakten för mig tidigare men jag har inte gett det någon chans förrän nu. Jag har bara snabbtittat igenom det än så länge men är det någon som har någon egen åsikt om programmet?

Bild från halsovakten.se