kan jag bli smal?

Jag har tänkt länge nu och har tagit ett beslut. Jag lägger ner bloggen för ett tag. Jag är så tacksam för alla er som har följt mig under lång tid nu och som alltid droppar av uppmuntrande kommentarer, verkligen. Men jag orkar inte. Jag vet i hjärnan vad som är rätt och fel men just nu räcker inte det för att ta mig framåt.

Jag har bestämt mig för att åtminstone stänga ner resten av året. Eller ja, inte stänga ner men det kommer inte komma några inlägg. För er som fortfarande vill "ha koll" på mig kan antingen läsa min personliga blogg, bevaka min motion/träning via kroppskoll och för er som inte har lagt till mig på bloglovin så är det ett smart tips. Då ser ni precis om/när jag har tagit tjuren vid hornen igen.

Bara för att uppdatera er, jag har inte gått ner något i vikt så de tio kilona som skulle vara väck till jul sitter fortfarande kvar.

Det blir bäst såhär. För mig. Avslutningsvis några ord från mig till dig:

1. God Jul och Gott Nytt År!
2. Tänk mindre och känn efter istället!
3. Livet är till för att levas.
4. Regler är till för att brytas.
5. ... skratta mycket!

Idag har jag verkligen promenerat. Först en snabb morgonpromenad innan frukost på över en timme och nu ikväll har jag småpromenerat i nästan två timmar. För jag har en hemlighet. Eller snarare något jag inte har delat med mig än av till er. Jag köpte en kamera igår.

Jag är glad, jag har velat ha en kamera så länge jag kan minnas. Det har jag nog skrivit innan. Så igår såg jag till att det blev av, jag älskar mörkret nu på vintern med alla ljus som är tända överallt. Jag ville verkligen ha en kamera så jag kan fotografera massor. Så en Nikon D60 är nu i min ägo och den sista promenaden idag var i sällskap av min nya kärlek. Så nu kommer det förhoppningsvis lite mer bilder i den här bloggen. :)

Natalie skrev:
"Kan du inte bara må bra nån gång släppa alla problem och göra nåt kul!! det är inte svårt om man bara vill, herreegguudd !!! sluta att gnälla det finns garanterat människor som har det så mycket jävligare än du."

Jag är glad att jag får så mycket positiv respons från så många människor, jag vågar inte ens tänka på hur många unika besökare som har passerat min sida sen jag startade. Jag är glad att jag inte har fått mer kommentarer som den här ovan, inte fler än jag kan räkna på en hand vilket är helt okej men man får också räkna med en reaktion från min sida. Eftersom personen inte lämnar något sätt att svara så känner jag att jag behöver skriva direkt här och svara.
Jag utlämnar mycket av mig själv på den här bloggen, jag lägger upp bilder på mig själv i bara underkläder och jag skriver ner mina tankar för att visa både framgångar och motgångar, för att visa att man inte ändrar sina dåliga vanor och sitt dåliga liv i ett svep. Jag är ärlig, så brutalt jävla ärlig och det här är bara jag.

I 8 år har jag haft en sjukdom som kallas depression. [Läs mer här] Det är en sjukdom med en diagnos precis som cancer eller vilken annan sjukdom som helst. Problemet är att det är så mycket svårare att diagnostisera en psykisk sjukdom än någon fysisk vilket gör att man ofta inte blir trodd. Tillsammans med det faktumet att tonåringar utnyttjar sin normala tonårsdepression och kallar det depression gör inte saken bättre. Man blir inte trodd utan får om och om igen höra meningar som "Ta tag i ditt liv och ryck dig i kragen, gör något åt det". Jag har gått hos kuratorer, terapeuter och psykologer, träffat läkare och under en period åt jag också medicin. Ibland har jag mått bättre under perioder men ofta kommer det tillbaka förr eller senare. Jag kan inte påverka det mer än jag gör, jag sliter som ett djur för att det inte ska ta över mig helt och att det ska sluta med att jag ligger som ett avstängt skal dagarna igenom - för tro mig, jag har vart där också.

Den här kommentaren gjorde mig upprörd, egentligen borde jag bara låta det rinna av mig men jag vill att ni ska förstå. Det är ingen av er som vet vad jag har gått igenom, det är ingen av er som vet hur det är att vara Anna och jag vet inte hur det är att vara er. Att någon ska tala om för mig att det inte är så svårt får mig att vilja banka in kunskap i den personens huvud, bokstavligen. Att vakna på morgonen och känna noll lust till något men att ändå gå upp och göra det man ska göra under dagen, det är att göra något åt sitt liv. Att gå och träna trots att man bara vill ligga i sängen och lipa av ingen anledning är att göra något åt det. Försök själv att göra något kul när allt du en gång tyckte var roligt plötsligt är en pina, känn frustrationen när inget är det minsta roligt längre, när du bara gör det som förväntas av dig. För bara ett år sedan hade jag legat där i sängen utan att ens försöka, utan att ens gå upp på morgonen. Idag går jag upp.

Så snälla, ge fan i att tala om för mig att jag ska sluta gnälla och göra något kul istället. Jag tror inte att du eller någon annan skulle säga till en cancersjuk person - men sluta gnälla, det finns människor som har det värre än dig eller det är inte så svårt att bli frisk om du bara vill.

---

I vissa perioder känner man sig som världens finaste prinsessa och man kan inte få nog av att se sin spegelbild.

I andra perioder undviker man speglar och flyr från sig själv varenda vaken sekund. Just nu kan jag knappt se mig själv i spegeln utan att bli deprimerad över vad jag ser. Jag hoppas det går över snart.

Någon som känner igen sig?

Vädret är grått grått grått och jag har haft en jobbig natt. Är det inte kroppen som ställer till problem så är det psyket, alltid ska det vara något. Så idag känns det som en omöjlighet att åka till gymmet och vistas bland massa svettiga människor och istället blir det en låång promenad i det gråa gråa vädret med en färgsprakande vän. Bättre än att gräva ner sig inomhus.

Nu ska jag gå ner till köket och koka två ägg i exakt 6 minuter, skiva dom och lägga på två grova mackor. Min standardfrukost mer eller mindre.