Ätstörningar.
För mig så har man ätstörningar så fort man inte känner att maten har en normal betydelse i sitt liv, nämligen att ge energi och kraft för att orka med dagen. När man äter för mycket, för lite, kontrollerar minsta lilla kalori, tröstätande osv. Jag har definitivt en ätstörning eftersom jag inte kan äta med måtta, jag har ett inneboende sockermonster, jag tröstäter och jag pendlar i hur jag äter i olika perioder - ibland jättemycket hela tiden och ibland ytterst lite väldigt sällan. Stackars min kropp.
Ibland är jag naiv och korkad i mitt tänkande. Jag inbillar mig att det hade varit en bättre störning om jag hade varit en sådan som tog mitt ätande åt det andra hållet, nämligen slutade äta när jag mådde dåligt. Jag skäms över att skriva det men det är sant. Jag vet när jag är "klar i huvudet" att det inte är så, det är precis lika svårt och illa att befinna sig på den undernärda sidan som det är att befinna sig på den överviktiga sidan men man tänker inte klart när allt känns hopplöst.
Egentligen vet jag inte vad jag vill ha sagt med detta inlägget. Jag ville nog bara skriva lite om ett ämne som är så mycket större än mina ord. Jag har inga belägg för det jag har skrivit utan det är bara mina spontana tankar. En ätstörning är så mycket och fler människor än man anar lider av det.
Äntligen någon med samma syn på ätstörningar som jag.
När folk tittar på mig så ser de en relativt "normal" kropp, lite stor rumpa och låren går att jobba på, men det är liksom okej.
I mina ögon är jag världens största människa och det känns som alla tittar på mig och tänker att "hon borde sluta äta en vecka eller två så ska jag se att det ger resultat."
När jag vägde som mest fick jag just den kommentaren slängd rätt i ansiktet.
I verkliga livet grät jag varje gång jag åt.
Hetsåt flera gånger i veckan, ibland till och med om dagen. Det är också en störning. En störd relation till mat.
Alla tror att man har en ätstörning bara för att man är underviktig eller kräks upp sin mat, men jag säger att alla McDonalds beroende stora människor i USA är de som jag tycker mest synd om som är ätstörda. För de anses bara vara "fetton" och "äckliga".
Allt detta babbel kortfattat:
Ingen kan säga till mig, dig eller någon annan att vi inte är ätstörda. För ibland kanske det inte ens syns på utsidan.
Kunde inte sagt det bättre själv!
Jeg har samme forstyrrelse selv, men jeg jobber med det - og ser fremover :) Det er ikke enkelt, men det går sakte men sikkert i riktig retning!
Det er så dumt at mange ikke skjønner at dette også er en spiseforstyrrelse... Det burde vært mye mer fokus på det.
(Håper du forstår norsk ;p)
Du ska inte skämmas för att du känner så,att du hade velat äta mindre när du mår dåligt. Tror många andra känner så, även jag! Så du är absolut inte ensam i ditt tänkande, glöm aldrig det. Du är inte ensam!
Håller med fullständigt! Gick själv upp 30 (!!) kilo när jag var deprimerad-..
Bra skrivet! Visst är det en ätstörning när man inte har kontroll. Det är bara inte lika "tydligt" som när någon har en störning som gör att man äter för lite. Äter man för mycket är man ju "bara tjock" och borde kunna kontrollera sig och äta mindre. Det är inte alla som förstår att det inte är så enkelt.
bra skrivet och många håller nog med i ditt tänkande. Jag är så att jag också tröstäter om jag är ledsen. Även fast det är bättre nuförtiden får man ju sina återfall.
Hemskt nog så är det väldigt många som faktiskt har någon form av ätstörning som inte innebär anorexi/bulimi.
Jag tröstäter också gärna eller tar till det som någon slags belöning när jag gjort ngt bra. Har också tänkt många ggr att det hade varit så mkt bättre om jag var en sån som slutade äta när jag mådde dåligt. Fel tänk såklart men väldigt lätt hänt.
Bra skrivet! Som en person med oförstådd ätstörning applåderar jag dig! Ätstörning handlar inte om att vara sjukligt smal, svälta sig, gömma eller spy upp maten enbart, utan som du säger ätSTÖRNING.
Oavsett vilket håll störningen går åt så tär det både på kropp och själ, och det är synd att de flesta inte förstår det.. :(
Jag tycker din självinsikt tycks bli djupare och djupare. Var bara försiktig så du inte överanalyserar dig själv och hakar upp dig på allt det negativa, utan försök ta till dig det positiva också! Man har alltid mycket av bägge!
Och angående ditt förra inlägg om ifall det är dumt att gå emot sina egna principer.. Ibland kanske man har principer av fel anledning, eller håller fast vid dom stenhårt för att man inte vill att folk ska se snett på en när man gör tvärtemot något man sagt för bara en kort tid sedan.
Lev ditt liv som du vill, gå emot dina principer när du undrar om du kanske dömt ut något för fort, och försök att inte bry dig om vad andra tycker!
Lycka till vännen :) Kram!
Jag har själv en ätstörning, kämpar mot den just nu, tycker bara att du har rätt i det du skriver, ätstörningar behöver inte betyda smal, det sitter i huvudet och ska ta upp ett stort spann, både från de som bara äter till de som inte äter.
Och jag kan lova dig, det är inte lättare att inte vilja äta, det är så många tankar som är inblandade i det, men du har säkert rätt, det är svårt att inte kunna äta heller!
Lycka till!
Jag tänker exakt likadant. Och ... är, likadan.
Jag förstår dig Precis!
Har själv skrivit ett inlägg om det:
http://phatgirl.devote.se/blogs/4051079/aetstoerning-vikthistoria.htm#WriteComment
Jag har nog haft dom flesta slag av ätstörningar som du kan läsa i mitt inlägg också. Mitt sockerberoende är det värsta. Idag blev en totalstart, men senaste veck(ORNA) har varit brutala av socker, socker och åter socker. Det är verkligen hemskt. :( Tycker iaf att det är skitbra av dig att kämpa på! Vilket vi alla gör tillsammans. Det är hemskt att skriva såhär - men det är skönt att man inte är ensam. Inte elakt eller så, men att andra förstår en. Det är svårt för en som aldrig haft ätstörning av något slag att förstå hur man känner. Det hade varit hemskt att vara ensam i allt det här - men alla har något slag och det finns så stort stöd hos alla som också kämpar! :) Kram
ätstörning är helvettte men jag vet att du fixar detta anna. JAG VILL SÅ GÄRNA ATT DU SKA DET. jag vill ha en lycklig anna :)
känner igen mig precis i det du skriver.. förut åt jag hela tiden när jag var deprimerad.. önskade att jag kunde vara tvärtom och äta mindre när jag var deprimerad.. men såhär i efterhand önskar jag att jag inte tänkt så..för på nåt sätt blev det verklighet.. vet inte vad som hänt med mig.. men så fort jag får ångest så kräks jag.. kan inte äta, knappt dricka.. kan inte påstå att jag går ner av det..om möjligt nåt kilo som jag ändå går upp igen efteråt.. det bara tär på kroppen och man blir trött och orkar ingenting..
hihi sötnos :)
åh vad jag känner igen mig i det du skriver. Du är så modig som öppet vågar skriva och berätta om din bantning och syn på mat. Jag bloggade förut om min vikt, men slutade pga olika orsaker. Men jag har inte slutat kämpa, jag kämpar kämpar kämpar... Nu har jag vågat ringa de där samtalet, jag insåg att efter 2-års försök så klarar jag mig inte själv. Jag ska få komma till överviktsmottagningen. Det känns skönt, men oxå lite nervöst.
kämpa på, kram
Jaa jag håller med! Tänkvärt inlägg. Själv kan jag få otroligt dåligt samvete om jag ätit lite för mycket ... och det är väl inte heller sunt?! Att alltid kontrollera maten ...tror att många har problem åt ena eller andra hållet. Och miljön påverkar oss ännu mera negativt ...
jag tror att vi alla som "bantar", provar dieter, ofta pratar om mat osv har någon sorts ätstörning. det behöver inte vara något som vi tänker på, eller är så "stor" (eller vad man ska kalla det) som tex anorexia eller bulemi. jag och mina vänner pratar om mat jämt. vad vi ska äta, varför, när, var hur, vad som är nyttigt osv. det kallar jag en ätstörning. när man har en speciell relation till mat.
kände nu att det var ganksa svårt att beskriva vad jag menar, hoppas du/ni förstår. bra skrivet! :) kram
Åh. Så har jag också tänkt, många många gånger. Tänk om jag hade varit en sådan som låter bli att äta istället. Precis som du säger är det också stört och inte minst farligt, men av någon anledning har man fått för sig att det vore lättare än att vara tjock. Båda tror jag är skitsvåra.
Vilket ärligt och fint inlägg. Heja dig.
Jag vet precis hur det är. har själv många gånger tänkt på det. det är på nått sätt orättvist att folk inte ser att det faktiskt är en ätstörning att äta för mycket. Folk tycker synd om dom som har anorexia men om dom ser en fet människa så täker dom at det är personens eget fel att den är fet. när jag själv har motgångar i livet äter jag allt som kommer i min väg känns det som. Det värsta är att när man blir deprimerad av att man tycker att man är fet så äter man istället för att göra något åt det.
Det kändes skänt att läsa att fler känner såhär, tack för det och lycka till:)
Jag kænner också igen det. Jag ær vad man kallar "normalviktig" och har alltid varit det. Men jag har alltid tyckt att jag ær mullig och drømmen før mig var och fortfarande ær att gå ner 10 kg. Jag kommer inte ihåg nær jag senast har kunnat æta något som helst utan att få ren ÅNGEST efteråt. Rena tanken av mat ger mig ångest. Jag tænker på mat konstant, från att jag vaknar till att jag går i sæng. Jag tænker på vad jag ska ha att æta, på vad jag inte ska æta, på hur mycket och hur lite av det ena eller det andra jag ska ha, på hur mycket kalorier maten innehåller. Jag kan sitta och læsa etikketer en hel dag. Jag hatar mig sjælv før att jag æter så mycket, och før att jag æter øverhuvudet taget. Jag har ønskat många gånger att jag var anorektisk och kunde styra mig sjælv. Jag pendlar hela tiden från att svælta och att hetsæta och ær så trøtt av det nu.... Vill bara hitta balans på nåt sætt, men lyckas inte. Jag ær besatt av mat, rædd før mat, samtidigt som jag ælskar mat (ælskar till exempel att køpa kokbøcker hela tiden och blæddra dem igenom utan att någonsin laga nåt).. Bara tanken av att det snart ær dags att æta kan få mig att gråta...Att handla mat tar mig timmar før jag slås med mina tankar och kænslor hela tiden. Jag ønskar jag kunde æta en måltid utan att kænna något, bara nujta av det. Utan att tænka på hur mycket fett det, hur nyttigt/onyttigt det ær, utan att tænka på om jag æter før fort, før långsamt, dricker før mycket/før lite vatten, ska hålla en paus, æter før mycket kolhydrater, før lite proteiner.
Jag har prøvat att førklara det før folk men det ær liksom ingen som fattar - jag ær ju normalviktig, jag spyr inte. Det ær bara ingen som vet vad som hænder i mitt huvud. Sorry jag skrev så mycket - det skulle ha varit en liten kommentar bara.. Men tack før din blog, det ær i alla fall en trøst att veta att man inte ær helt ensam.
