kan jag bli smal?

Gah vad trött jag är! Fast samtidigt inte men det är mycket nytt att vänja sig vid och tiderna tar nog ett tag att komma in i. De 6½ timmarna jag spenderar i bageriet varje dag är smått kaotiska och de flesta dagarna har det inte funnits tid till raster. Jag har gått ner 2 kilo men dessvärre av den anledningen att jag har ätit superdåligt. Jag hinner inte och när jag väl är hemma så känner jag inte hungern och stupar i säng nästan direkt.

Men förhoppningsvis blir det bättre när jag börjar lära mig hur mycket tid jag behöver på morgonen, hur jag effektivt ska få i mig något på fem minuters paus mellan degarna osv.

Men ja.. jag känner mig mer levande än jag har gjort på länge, åtminstone under denna veckan. Vilket också gör att bloggen kommer hamna i skymundan nu, jag har helt enkelt ingen energi eller tid att uppdatera. Vi får se vad framtiden säger och det kommer förhoppningsvis något inlägg då och då. Men nu vet ni varför.

Två dagar av min utbildning har nu passerat och min hjärna är överfull av så mycket information och viktigt vetande att jag känner mig vimmelkantig. Jag är livrädd och otroligt glad, förväntansfull och taggad på samma gång. Det är ett mycket tuffare yrke än jag hade kunnat drömma om.

Jag vill inte berätta för er om vad jag har fått reda på idag för då lär ni aldrig äta bakelser och bröd igen - fast det kanske är det jag borde göra? Men jag kan säga som så att risken för att jag kommer äta överdrivet mycket av något som tillverkas är ganska liten. Fy för allt man har i degar egentligen...

Det blev bara detta uppdaterandet. Det blir inte så mycket rutiner som jag hade trott eftersom schemat är lagt som så att måndag och onsdag börjar jag 6.15 för att tisdagen och torsdagen börja 12 och sluta vid 18. Fredagar är mellan 8-13 så det känns mer överkomligt. Med andra ord har jag precis kommit hem och måste gå och lägga mig direkt så jag orkar upp vid 4 imorgon bitti. Som ni förstår kommer uppdateringen inte bli så bra som jag hade hoppats innan jag åtminstone har vant mig vid mina nya dagar. :(

Jag har inte sovit på över 1 vecka pga hosta och tillsammans med mobilkort så blir det inte den bästa bilden. Men ville ändå visa min nya "skoluniform". ;) 2 dagar kvar och sen är det dags.

Jag har bävat för att handla kläderna hela sommaren, anledningen till att jag inte har köpt dem förrän idag. Nämligen storlekar. Jag har oroat mig för att det inte skulle ha funnits så stora storlekar som jag behöver och att behöva prova om och om igen för att hitta något som passar. Jag hatar att stå i provrummen, ni vet säkert hur det är. Väl där idag gick det bättre än jag hade föreställt mig men ändå var det jobbigt. Den största storleken jag har haft på byxor är 46 så därför sa jag till expediten att jag ville ha en sån, för att vara på den säkra sidan och hellre byta ner mig (som att det skulle hända). Men det var sjukt små storlekar! Jag menar, jag har fortfarande 44 och på vissa 46 i alla mina vanliga byxor. Nu fick jag köpa 48 och dom är ändå för små men det får duga. Förhoppningsvis blir det som en sporre att gå ner i vikt så att dem passar.

Det är skönt att ha det gjort nu iaf, jag börjar bli galet nervös för måndagen men jag pratade om det när jag var hos psykologen igår och det känns lite bättre. Jag har fått en del tips och råd så jag ska verkligen försöka tänka positivt och göra det bästa av saken.

Bagare Anna. Fast målet är att bli konditor Anna. Visst klingar det bra? :)

Efter två toarullar och ett paket med näsdukar så börjar snuvan avta men hostan tyvärr tillta. Men jag kommer snart tillbaka, kroppen har inte segrat över viljan så det känns fortfarande positivt att mina nya rutiner kommer kunna fortsätta när jag väl är frisk.



Jag har gjort små förändringar i mitt lilla rum också för att känna positivitet flöda (man kan ju försöka iaf). Jag har märkt att jag har blivit beroende av ljus och jag gillar inte alls de där mörka, burriga färgerna längre som jag älskade förr. Vitt ska det allra helst vara och jag är den som tror starkt på att vilka färger vi omger oss med påverkar hur vi mår. Jag har orden "Carpe Diem" skrivna på väggen, blomstergröna hjärtan i fönstret, fotografier på människorna jag tycker om står framme, böckerna som jag älskar, vita möbler, så ljust rosa väggar att man måste ha något vitt att jämföra med för att se att det är just rosa. Enkelhet och Anna. Det är vad jag vill omge mig av.

När jag gjorde denna maträtten så använde jag ett recept ur en bok. Men som vanligt så använde jag bara det som en grund. Men, jag lägger ut receptet så som det ska vara.

2 portioner

500 gr räkor med skal
½ tsk curry
½ tsk paprikapulver
½ finhackad gul lök
1 finhackad vitlöksklyfta
½ finhackad röd eller grön paprika
1 dl kaffegrädde eller 3 msk vispgrädde och ½ dl vatten
1 msk tomatpuré
1 msk dijonsenap
½ dl vitt vin eller 1 msk vitvinsvinäger
1 tsk italiensk salladskrydda
½ fiskbuljongstärning

Skala räkorna. Smält en klick smör tillsammans med curryn och paprikapulvret i någon minut. Lägg i löken, vitlöken och paprikan och låt allt fräsa utan att brynas i några minuter.

Öka värmen och häll i tomatpuren, senapen, vinet, kryddorna och den smulade buljongtärningen. Låt koka några minuter. Häll i grädden och koka ytterligare någon minut.

Lägg sist i räkorna och låt dem bli genomvarma någon minut. De får inte koka, då blir de sega. Smaka av med eventuellt mer kryddor, Servera med ris och ett gott bröd.

---

Det här är alltså direkt från kokboken. Jag gjorde lite annorlunda men kommer inte riktigt ihåg vad och hur. Det är gott hur som helst, testa och kom ihåg att man alltid kan modifiera recept till vad man själv tycker är gott och passar. Bara för att man har ett recept måste man inte göra som det står. :)

För övrigt så gick jag en kort och långsam promenad i förrgår och det var mer än tillräckligt. Igår mådde jag som vanligt och var ute på en rask, och vad som kändes som den mest effektiva promenaden på länge. Sen var jag iväg hela dagen och kom hem sent på kvällen. Natten har varit för jäklig med snuva och ett hejdundrande åsk/blixt- och regnoväder och när jag vaknade imorse kunde jag knappt prata. Jag har ont i hals, huvud, och öron så nu blir det till att vila ordentligt. Jag brukar ju bli sjuk när jag kommer igång med kost och träning men det brukar inte gå såhär snabbt. Men jag är glad att det kommer nu och inte sen när jag ska börja skolan. :)

Idag mår jag inte alls bra och konstigt nog känns det bra att säga att det är rent fysiskt. Jag känner mig nästan bakfull med huvudvärk, seg i kroppen och lite febrig. Jag drack inte en droppe (alkohol) igår och jag har sovit varken för lite eller för mycket. Hjärnan vill åtminstone gå ut på en promenad, jag hade tänkt att gå ner till gymmet egentligen, men kroppen strejkar verkligen.

Hur långt brukar ni pressa er när kroppen säger nej? Alltså... vart går gränsen för när man faktiskt borde vila eller när lite motion gör gott i slutändan?

Jag tror jag kommer vänta lite tills senare idag och se hur det känns, dagen är ju lång. :)

Gårdagens middag - orientalisk räkpanna med matvete och grönsaker

Nu har jag vart ute på dagens promenad innan frukost, var även ute igår plus att jag var på gymmet. Idag blir det utmattande men förhoppningsvis roliga äventyr inne i staden, kulturkalaset sätter ju igång och ikväll spelar Timo Räisänen. I will be there! :D

Jag har även börjat skriva upp allt jag äter igen, det var så mycket lättare för mig att inte äta dumt när jag hade koll på allt. Jag har även bestämt mig för att försöka ta bättre hand om min blogg och er läsare. Som ni vet är jag värdelös på att svara på kommentarer och att uppdatera mer regelbundet. Men jag ska göra mitt bästa för att bli bättre.

2 veckor kvar tills utbildningen börjar - yihoo! :D

Jag tror inte på uttrycket "man får som man förtjänar", bra saker inträffar för de människorna som minst förtjänar det och dåliga saker händer de människorna som förtjänar det bästa. Det är lite som med lyckan, man får kämpa för det man vill ha, även om det givetvis finns sådant man inte råder över.

Jag hittade detta citatet häromdagen och tyckte att det var klockrent.

Något som jag har funderat på ett tag är det här med att en hel del människor tror sig veta bäst. Givetvis vet man förhoppningsvis vad som är det rätta för sig själv men nu menar jag när dessa människorna lägger sig i hur man själv har valt att hantera en situation eller ett problem.

Det handlar om min depression. Genom åren har jag fått höra otaliga människor som har talat om för mig hur jag ska göra, vad det enda rätta är för att bli av med sjukdomen. "Ta medicin så blir du frisk i ett kick. Ta absolut inte medicin för det gör dig till en zombie. Gå till en psykolog som kan hjälpa dig att se saker på ett nytt sätt. Gå absolut inte till en psykolog för dom är bara hjärnskrynklare som inte ens känner dig. Ryck upp dig och ta tag i ditt liv. Tänk positivt och gör något kul så ska du se att det löser sig." - För att bara nämna några "råd". Varje gång jag argumenterar emot dessa personerna och står upp för min åsikt om vad som är bäst för mig så blir jag stämplad som motvillig, korkad och framför allt har jag alltid fått höra att jag får skylla mig själv som väljer att fortsätta må dåligt. För att jag inte gör som dom säger.

Jag är faktiskt rätt stolt över hur jag hanterar min depression, tro det eller ej. Jag har aldrig gett upp och jag är öppen för att testa precis allt för att försöka bli frisk. Jag har pratat med kuratorer, psykologer, terapeuter och läkare, jag har ätit medicin och jag har inte ätit medicin. Nu har jag fått ett erbjudande om att gå med i en terapigrupp som fokuserar på kropp och bild. Jag vet fortfarande inte riktigt vad det innebär men jag är hoppfull, samtidigt som jag ska prata med en psykolog. Jag ber om hjälp, jag säger inte nej till någon slags hjälp utan att ha försökt. För tro mig, jag VILL bli frisk. De perioder när jag har mått som bäst är när jag har haft en psykolog/terapeut och när jag åt medicin så var jag precis som en zombie. Jag var inte ledsen och låg men jag var heller aldrig glad eller uppåt, det var ett år i en grå dimma och jag vill inte tillbaka om jag inte måste. Men bara för det säger jag inte åt människor att medicin inte är bra, jag säger att det inte är det bästa för mig.

Jag VET vad som är bäst för mig och jag tycker inte att andra människor har någon rätt att tala om för mig vad jag SKA göra. Jag och min bästa kompis har samma problem med detta förutom att till henne talar människor om hur hon SKA uppfostra sin dotter. Är det verkligen rätt? Ni som har barn, hur skulle ni reagera om någon plötsligt talade om för er hur ni ska uppfostra ert barn och om ni inte gjorde som den sa så var ni plötsligt idiotisk, okunnig och motvillig?

Det finns ingen magisk mall där alla människor passar in. Precis som med viktnedgång så finns det inga sätt som automatiskt fungerar på alla. Man måste helt enkelt respektera att alla gör sina egna val och sen låta det vara vid det. Du gör dina val och jag gör mina.

Nu för tiden så känns det egentligen som att åtminstone kokböcker är ganska bortkastade pengar för allt finns att hämta på internet men samtidigt läste jag att svenska folket har aldrig handlat så många kokböcker som vi gör nu. Jag älskar böcker. Jag tycker att böcker är fina och en snygg bokhylla fylld med böcker kan vara hundra gånger snyggare än den finaste konsten. Jag "behöver" nog egentligen inga mer kokböcker men jag antar att just böcker med mat, kakor, bullar och recept överlag är mitt beroende som skor, väskor och kläder är för många andra.

Den här boken, Enkla men perfekta sallader, har jag gått och dreglat över i flera månader men inte tyckt att jag har haft råd. För några dagar sen tyckte jag att jag behövde unna mig den. Visst är den fin? Då ska ni bara veta vilka mumsiga sallader som döljer sig innanför pärmarna. Munnen vattnas bara av att se på alla underbara bilder. Jag ångrar inte för en sekund att jag köpte den.

(Ny design förresten, tryck F5 om något ser knasigt ut.)