kan jag bli smal?

"Psykisk ohälsa är alltjämt något tabubelagt, något man inte gärna talar om trots att det är ganska vanligt. Vi ser tecken i samhället på att psykisk sjukdom och psykisk funktionsnedsättning leder till att personer inte släpps in i olika sammanhang. Detta kan i sin tur bidra till att en person med psykisk funktionsnedsättning upplever sig ha små chanser till att utvecklas, känner sig ovälkommen och inte blir delaktig i samhället."

Just detta stycket prickade så bra in på hur jag har upplevt situationer där man har med samhället att göra. Jag skulle vara på en åtgärd för arbetslösa. Problemet var att efter ett tag på den åtgärden mådde jag så sjukt mycket sämre. Varje natt låg jag sömnlös, jag mådde så illa på mornarna att jag kräktes och jag fick panikattacker allt oftare och jag kände det som att jag blev behandlad som ett dagisbarn med en klapp på huvudet varje gång jag gjorde de mest simpla sakerna (som tex att sy en raksöm i ett tygstycke).

Jag försökte berätta detta för min handläggare och försökte få honom att förstå att jag inte nödvändigtvis skulle vara hemma, men stället tryckte ner mig som människa. Vet ni vad jag fick till svar? - " Om du är så psykiskt sjuk så förstår jag inte varför du inte ligger inlagd på psyket?" Vad fan svarar man på det? En socialhandläggare ska väl åtminstone vara mer utbildad än så?

En annan handläggare jag hade försökte få mig till samma ställe. Jag försökte förklara för henne på direkten att jag inte tänkte utsätta mig för det igen eftersom jag mådde relativt okej just då. Hon lyssnade inte och när vi satt på bussen dit första dagen, för hon skulle följa med, så säger hon till mig högt - " Jag tror inte detta blir några problem för dig, du åker ju faktiskt buss nu så så allvarligt kan det ju inte vara." Jag gick vidare till läkare och fick en sjukskrivning men trots det så "bråkade" socialhandläggaren vidare, till och med min terapeut och läkare tyckte att hon betedde sig illa.

Det finns hur många exempel som helst jag kan dra där man absolut inte kan säga hur man mår - träffar du någon ny är det bästa att hålla det hemligt så gott det går, om man nu ens orkar träffa någon ny. Berättar man så lägger de flesta benen på ryggen och springer åt andra hållet. De flesta människorna utan egna erfarenheter av just depression verkar tro att det betyder att man sitter hemma och skär sig i armarna och planerar sitt självmord. Visst kan det vara så men jag tror nog att de flesta inte har förlorat sig själv så djupt.

"Att förändra attityder till psykisk sjukdom sker inte över en natt. Men desto viktigare att vi börjar arbetet genast. Och vår förhoppning är att vi inom några år lyckats skapa ett klimat där det är lika naturligt att prata om psykisk ohälsa som att prata om benbrott och hösnuva."

Jag har inte svårt för att berätta om hur jag mår, som ni kanske har märkt så försöker jag att vara ärlig mot både er och mig i den här bloggen. Jag vill tro att det gör någon nytta för någon annan som kanske läser. Det gör inte mig någon tjänst att hålla tyst om något jag vet existerar i stor mängd överallt. Jag är inte ensam och det är inte du heller. Samhället hade varit en bättre plats om inte allt hymlades med och hölls hemligt...