kan jag bli smal?

Något som jag har funderat på ett tag är det här med att en hel del människor tror sig veta bäst. Givetvis vet man förhoppningsvis vad som är det rätta för sig själv men nu menar jag när dessa människorna lägger sig i hur man själv har valt att hantera en situation eller ett problem.

Det handlar om min depression. Genom åren har jag fått höra otaliga människor som har talat om för mig hur jag ska göra, vad det enda rätta är för att bli av med sjukdomen. "Ta medicin så blir du frisk i ett kick. Ta absolut inte medicin för det gör dig till en zombie. Gå till en psykolog som kan hjälpa dig att se saker på ett nytt sätt. Gå absolut inte till en psykolog för dom är bara hjärnskrynklare som inte ens känner dig. Ryck upp dig och ta tag i ditt liv. Tänk positivt och gör något kul så ska du se att det löser sig." - För att bara nämna några "råd". Varje gång jag argumenterar emot dessa personerna och står upp för min åsikt om vad som är bäst för mig så blir jag stämplad som motvillig, korkad och framför allt har jag alltid fått höra att jag får skylla mig själv som väljer att fortsätta må dåligt. För att jag inte gör som dom säger.

Jag är faktiskt rätt stolt över hur jag hanterar min depression, tro det eller ej. Jag har aldrig gett upp och jag är öppen för att testa precis allt för att försöka bli frisk. Jag har pratat med kuratorer, psykologer, terapeuter och läkare, jag har ätit medicin och jag har inte ätit medicin. Nu har jag fått ett erbjudande om att gå med i en terapigrupp som fokuserar på kropp och bild. Jag vet fortfarande inte riktigt vad det innebär men jag är hoppfull, samtidigt som jag ska prata med en psykolog. Jag ber om hjälp, jag säger inte nej till någon slags hjälp utan att ha försökt. För tro mig, jag VILL bli frisk. De perioder när jag har mått som bäst är när jag har haft en psykolog/terapeut och när jag åt medicin så var jag precis som en zombie. Jag var inte ledsen och låg men jag var heller aldrig glad eller uppåt, det var ett år i en grå dimma och jag vill inte tillbaka om jag inte måste. Men bara för det säger jag inte åt människor att medicin inte är bra, jag säger att det inte är det bästa för mig.

Jag VET vad som är bäst för mig och jag tycker inte att andra människor har någon rätt att tala om för mig vad jag SKA göra. Jag och min bästa kompis har samma problem med detta förutom att till henne talar människor om hur hon SKA uppfostra sin dotter. Är det verkligen rätt? Ni som har barn, hur skulle ni reagera om någon plötsligt talade om för er hur ni ska uppfostra ert barn och om ni inte gjorde som den sa så var ni plötsligt idiotisk, okunnig och motvillig?

Det finns ingen magisk mall där alla människor passar in. Precis som med viktnedgång så finns det inga sätt som automatiskt fungerar på alla. Man måste helt enkelt respektera att alla gör sina egna val och sen låta det vara vid det. Du gör dina val och jag gör mina.

Jag var hos psykologen igår och en sak som jag ska börja arbeta med är att stänga av känslorna i situationer där jag inte borde använda dom så som jag gör nu. Man ska ju egentligen inte behöva känna efter och basera sitt beslut om att gå upp ur sängen varje morgon efter hur det känns inuti. Man ska gå upp ändå. Automatik. Det kanske låter simpelt för er men för mig kan det vara en kamp nästan varje morgon.

Tydligen så är det så det funkar med depression, man beslutar med känslorna för mycket i situationer där dom inte ska finnas. Det kommer att bli jättesvårt för mig, jag har mått som jag gör i 9-10 år och under den tiden har det bildats väl inkörda hjulspår både för tankesätt och agerande. Men jag ska lära mig, jag ska hitta tillbaka till automatiken.

Vad jag vill säga är att det tändes små ljus för mig igår under besöket, jag började förstå vissa delar av varför jag agerar som jag gör och varför jag har blivit som jag är. Hon är bra, hon som jag träffar. Jag har en svår och lång väg framför mig men jag tror faktiskt på att en förändring kommer att ske.

För att summera denna veckan som har gått så tränade jag riktigt intensivt och med mest fokus på kondition. Måndag = 1050 kcal, tisdag = 860 kcal, onsdag = vila, torsdag = 1000 kcal, fredag var jag på äventyr med en vän och vardagsmotionen blev tillräckligt. 3 dagar på gymmet och 1 dag med massa vardagsmotion.

Men i helgen har jag blivit slagen med sånt jävla mörker att jag faktiskt har legat under täcket cirka 80% av tiden. Jag klippte gräset i en timme under lördagen, det var allt jag var utanför dörren. I lördags åt jag 2 mackor i smörgåsgrill + typ 4 ballerinakakor till frukost och sen åt jag inget förrän vid halv tio på kvällen igen. Igår åt jag yoghurt + müsli till frukost och till middag åt vi färskpotatis, kyckling, tzatsiki och sallad. Eftersom det var mors dag fikade jag också 2 muffinsar och drack Herrljunga cider. På kvällen åt jag två smörgåsar med tzatziki på till kvällsmat.

Anledningen till varför jag "redovisar" detta är för att i tisdags vägde jag mig (i smyg) och vågen stod på 94.4 kg. Jag tycker, att även om helgen har varit allt annat än bra både motionsmässigt och med mat, så har det inte varit SÅÅ illa. Men jag har fan lyckats gå upp 1.3 kg! Förstår ni hur jävla less jag blir när jag kämpar som en jävla dåre och fyller i precis allt jag äter och rör på mig och har gjort i snart 4 månader för att alltid veta att jag gör av med mer än jag tar in? Jag har knappt gått ner något alls under denna tiden och så krävs det bara en helg för att gå upp så mycket.

Jag vill bokstavligen skrika ut till världen att JAG FÖRSÖKER VERKLIGEN! Hur kan jag fungera så annorlunda när jag för två år sedan ändå gick ner mer än 1 kilo i veckan? Vad gör jag för fel? Är det något fel på mig? Som tur är ska jag till läkaren på onsdag. Jag vill bara gråta för det här känns för jävligt. Jag är bara människa och jag måste väl få ha någon dag eller två där jag helt enkelt inte bryr mig? Jag har ju inte direkt svullat i varken socker eller fett...

Nu ska jag till gymmet (jag mår fortfarande svart så frågan är om jag orkar men jag ska försöka). Blod, svett & tårar. :(

NEJ! Jag kan inte ge upp. Jag är verkligen upp och ner hela tiden och egentligen är jag fortfarande ner men nu har jag hetsätit och legat i sängen sen i torsdags mer eller mindre. Helst båda två samtidigt. Jag har gråtit och jag har tyckt synd om mig själv. Men vad fan, det tar mig ju ingenstans! Jag har ingen lust, jag har ingen motivation men jag mår så jävla illa fysiskt nu efter allt jag har tryckt i mig, efter att ha varit stilla i flera dagar. Även om det inte händer något så har jag åtminstone mått bättre fysiskt. Efter dessa dagarna inser jag verkligen skillnaden för jösses vad tjock och otymplig jag känner mig.

Jag vägrar. Igen och igen och igen. Jag är så tacksam för era kommentarer och det är mycket för dem som jag känner att jag kan inte ge upp. Jag har lovat mig själv att aldrig någonsin komma över 100-strecket och struntar jag i allt nu kommer jag vara där om bara nån vecka i denna fortsättningen. Jag tillåter det inte.

Tack för kommentarer om andra tillvägagångssätt men jag vill inte banta. Jag vill inte haka på olika dieter och lågkalorisoppor osv. Jag vet att det skulle säkert leda till mer viktnedgång men då missar jag också hela mitt syfte. Jag vill lära mig att äta hälsosamt, lagom och rätt. Inte bara gå ner i vikt fortast möjligt. Jag menar inte att jag måste gå ner fort och lätt med massa resultat på en gång. Jag är bara frustrerad för att det borde ha hänt NÅGOT på 8 veckor.

Imorgon kommer jag dra mig upp till gymmet och jag kommer tvinga mig själv att fortsätta träna, äta som jag har gjort och tänka bättre. Min kropp jävlas med mig men jag vet att detta är rätt. Jag ska gå till läkaren (uhh..) och göra nya prover, se vad hon säger och ta det därifrån. Men inget blir bättre av att sluta för att resultaten uteblir. Jag mår bättre fysiskt även om det inte syns. Jag ska omvandla min sorg och besvikelse till ett jävlar anamma, jag SKA besegra detta! Jag KAN!

Jag har tröttnat, igen. Motivationen har gått och gömt sig i underjorden. Ni anar verkligen inte hur mycket jag har kämpat för att just detta inte ska hända men hur fan tänker man positivt när 8 veckor inte ger det minsta tecken på att man är på väg åt rätt håll utan snarare åt fel håll?

Dietisten var lika förbryllad som jag känner mig. Hon tyckte att det var mycket märkligt för alla matlistor och träningsscheman som jag har gett henne nu är jättebra. Jag hade gått upp cirka 1 kilo och midjemåttet hade ökat med 1½ cm sen förra månaden. Jag trodde jag skulle bryta ihop, allvarligt. Det är nästan så att jag börjar tvivla på mig själv. Hon sa att jag skulle boka tid hos läkaren igen och göra nya blodprover, ni vet.. min största fobi. Det konstiga är ju att testerna innan jul visade på låg ämnesomsättning och det gjorde också de andra testerna i januari men läkaren sa då att det var inte tillräckligt lågt för att göra något åt. Eller något. Jag har ändå något slags hopp om att det är därför får då har jag en förklaring och då kanske man kan göra något åt det med mediciner. Eller hur det nu funkar. Jag vet inte.. jag är verkligen bara ledsen.

Jag jämför med för 2 år sedan när jag tappade mellan 1-1½ kilo i veckan. Jag tänker att med den tiden som har gått nu så borde jag ha gått ner 8 kilo minst. Det är fel att tänka så. Men det är ju mina erfarenheter och man jämför ju automatiskt med det man vet sen innan.

Under alla år med depressionen så har anledningen aldrig varit pga min vikt. Visst, jag har aldrig mått bra av att vara större än alla andra men det har mer varit som en liten vattenpöl jämte det stora havet. Nu har min vikt plötsligt gått och blivit en stor sjö. Inte ett hav, men en sjö. Jag hatar mig själv mer och mer för varje dag som går, något som började som en kamp mot övervikt med en någorlunda god självkänsla har nu övergått till ett självförakt och det är inte lätt att erkänna. Det känns som att jag tynar bort för varje dag jag försöker, för varje dag jag aktivt planerar vad jag ska äta och inte äta och hur mycket jag ska röra på mig.

Det känns som att jag har förlorat mig själv...

Den komplimangen jag får oftast är att jag har fina ögon. Jag vet att jag har fina ögon men å andra sidan, vem har INTE fina ögon? Jag är fascinerad av ögon och det är ofta jag kommer på mig själv med att fota mina ögon, andras ögon och det som alltid dyker upp på ett blankt papper när jag ritar är just ögon.

Ibland känns det som att mina ögon är det enda som är fint. Jag fick en kommentar som träffade rätt i prick häromdagen, att i de flesta inläggen är jag rätt nedvärderande mot mig själv. Jag är verkligen det och jag vill verkligen inte vara det. Jag vill tycka om mig själv, tro på mig själv, se på mig själv utan att vända bort blicken efter någon sekund och jag vill vara mig själv. Jag vill vara mer än ett par fina ögon.

Jag har träffat någon det senaste. Jag måste ge lite av mig själv på nytt och det var längesen jag faktiskt gjorde det. Jag måste hela tiden försöka dämpa att jag inte mår så bra psykiskt för när människor får reda på det så brukar de lägga benen på ryggen och vända håll. Sen vi började umgås så har jag märkt att jag har blivit ännu mer självkritisk. Jag oroar mig för hur jag ser ut, vad jag säger och hur jag beter mig. Det känns som att jag har backat tjugo steg för plötsligt är jag mer osäker på allt jag är än vad jag har varit på flera år. Plötsligt har jag blivit otroligt rädd för att lära känna nya människor, jag blir rädd för den insikten också för det betyder att jag har byggt upp något inom mig som jag inte kan hantera.

Jag har mycket att arbeta på helt enkelt för att vara mer än ett par ögon.

11 dagar av det nya året har redan passerat, det är så konstigt för mina dagar flyter förbi snabbare än någonsin men ändå känns varenda dag så otroligt lång. Jag hoppas att era år har börjat bra? :)

Jag tar små babysteps och än så länge fungerar det. Jag har varit ute varenda dag sen nyår. De flesta dagarna har jag tagit olika långa promenader, vissa innan frukost och andra inte. Jag har försökt att aktivera mig mer och jag har varit på köpcentrum, varit nere på ica flera gånger, vart ute och kastat snöbollar, byggt snögubbe och åkt pulka med systeryster och jag har träffat mina kompisar lite mer än vad jag har gjort de senaste månaderna.

Det kanske låter som självklarheter för er men för mig är det som sagt babysteps. Jag tar mig framåt, jag tänker "jag vill" jätteofta i mitt huvud för att printa in det ordentligt. Idag tänker jag åter igen börja utrensningen av socker ur mitt system också. Jag har nog aldrig varit så sockerberoende som jag är just nu så det kommer bli ännu tuffare än förra gången. Men jag vill så därför kan jag. ;)

Jag har en känsla av att det här året kan bli mitt år. :)

Igår var jag på mitt första möte på psykiatriska öppenvården i min kommun. I en timma fick jag svara på sjukt många frågor om mitt liv, när jag började må dåligt, hur mina relationer ser ut osv. Det är början på en detaljerad grund som ska hjälpa mig att få den rätta hjälpen. Jag är positivt laddad i mörkret.

Nu på morgonen har jag vart hos min vanliga läkare. Det var egentligen bara ett återbesök angående gårdagens möte men jag tog också ett annat beslut. Jag frågade om hjälp för att klara att gå ner i vikt. Jag vill verkligen gå ner i vikt men samtidigt så är det alldeles för mycket omkring mig just nu för att jag ska ha någon kraft kvar att verkligen satsa helhjärtat på viktnedgång. Så trots mitt inlägg i det förflutna så ska jag få en remiss till en dietist. Vad som händer där har jag ingen aning om men det är ett steg på vägen.

Missförstå mig rätt, varenda morgon är jag beslutsam med att äta bra och motionera. Dåliga dagar fungerar det bra fram till kvällen och bättre dagar fungerar det bra i flera dagar. Sen är det som att allt blir blankt. Jag läste någon blogg igår där personen förklarade det som att bli inbäddad i bomull. Man inser inte vad man gör förrän man sitter där och slickar resterna från fingrarna.

Huvudsaken är att jag gör mitt bästa och det gör jag verkligen. Men det räcker inte har jag insett nu. Jag behöver hjälp för både yttre och inre för att jag ska bli en hel människa. Min depression får inte ta så mycket överhand att jag vandrar åt helskotta fel på vågen. Jag är redan fel, men inte så att hoppet är borta. Hur som helst... jag var tvungen att ta blodprov för att kolla ämnesomsättningen och mitt blodsocker. Blodsockret var kanonbra, ämnesomsättningen får jag veta imorgon, blodtrycket var bra över men lite för högt under (inte för att det säger mig något alls) och ve och fasa, JAG HAR KRYMPT 1 CM! :(

Jag är iaf glad att jag försöker mitt bästa och att jag faktiskt inser att jag inte klarar det själv. En stark människa är den människan som kan ta hjälp av andra i svaga stunder. Dessutom är jag glad att jag inte svimmade denna gången när jag skulle ta blodprov för det gjorde jag nästintill sist... jag har svår fobi mot blod och nålar.

Men visst, med en sån start på morgonen så kan dagen bara blir bättre! :)

Jag fick en mycket intressant artikel länkad till mig angående psykisk ohälsa, den handlade om att man måste göra något åt samhällets och även vårdens syn på psykiska sjukdomar. Jag är inte särskilt politiskt aktiv, faktiskt så har jag rätt svårt för att förstå politik men jag tyckte att det var en riktigt bra artikel.

Jag har gått och funderat på att skriva detta inlägget i många dagar. Ända sedan jag läste en diskussion på ett forum om människor som lurar soc, försäkringskassan osv på pengar genom att påstå att dom är sjuka men egentligen inte är det. Det var någon då som hade skrivit att depression och andra psykiska sjukdomar egentligen bara är låtsassjukdomar som folk hittar på för att kunna sitta hemma och vara lata, slippa ta ansvar för sina liv. Jag blev ledsen och även förbannad.

Jag vaknar på morgonen och det första jag gör är att känna efter hur nattens drömmar har påverkat mig. Just nu sover jag så djupt att en elefantparad skulle inte ens kunna väcka mig. Mina nätter är som djupa svarta hål utan någon medvetenhet fast samtidigt vet jag att jag drömmer eftersom jag kan vakna arg, ledsen, apatisk men ytterst sällan glad. Andra perioder sover jag knappt alls för så fort jag blundar så börjar allt att snurra och jag måste lägga all min energi på att hålla ögonen stängda, vilket gör att jag inte kan slappna av tillräckligt för att ens komma i närheten av att somna. Vid de perioderna drömmer jag varenda liten stund jag slumrar till.

Jag går upp och det enda jag tänker på är att jag önskar att det ska bli kvällen igen så att jag kan sova. Men jag kan inte sova hela dagen. De flesta dagarna kommer jag knappt ur myskläderna innan det är kväll igen. En bra dag kommer jag de "vanliga" kläderna och jag kanske till och med orkar fixa håret. Även om tanken är att jag ska ta mig ut så är jag oftast dödstrött när jag är färdig och det slutar med att jag ligger iordninggjord i sängen, halvt utslagen. En ännu bättre dag så är jag ute. När jag är ute så har jag känslan av att vara inträngd i ett hörn, överallt finns det människor som stirrar på mig, skrattar bakom min rygg. Givetvis VET jag att så inte är fallet men vetskapen i huvudet gör ändå inte att känslan försvinner. Jag är medveten om varenda atom i min kropp, jag undviker att titta på mig själv i varenda spegelbild jag passerar för om jag råkar se mig själv så lär ångestkänslan öka radikalt. När jag är ute så längtar jag hem, jag kan komma på mig själv med att kolla på klockan för att veta hur lång tid det är kvar tills jag är tillbaka i min trygga värld igen.

Mina dagar försvinner i en blinkning. Jag har ingen aning om vart tiden tar vägen. Jag vet bara att jag inte lever, jag är vid liv men inte levande. Jag vet bara att jag blir överrumplad av mig själv när jag plötsligt börjar gråta utan anledning, får svårt att andas utan anledning. Ibland känner jag mitt hjärta slå så hårt att jag måste hålla mina händer över halspulsådern för att det känns som att den ska spricka.

Mina dagar försvinner, min tid försvinner. Jag lever i ett vacuum och jag ser ingen väg ut från det. Jag ser ingen framtid, jag har ingen vilja till något. Jag har ingen lust och ingen glöd inom mig för något och jag känner hur jag glider längre och längre ifrån allt och alla som jag vet att jag egentligen tycker om. Det handlar inte om vilja som så många tror. Det handlar inte bara om att rycka tag i sitt liv och göra något åt saken. Jag kan tänka mig att jag har lika mycket energi i min kropp som någon som har varit vaken i flera dygn. Tänk dig själv att vara vaken flera dagar och nätter för att sedan göra iordning dig och gå ut bland människor, röra på kroppen och dessutom låtsas som att du är pigg som en mört och glad som en solstråle. Det spelar ingen roll hur mycket du VILL för har du en säng bredvid dig och du får välja så är jag nästan säker på att du kommer välja sängen. Problemet med mig är att jag har inte mer energi även om jag får sova.


Tror inte människor att jag vill leva ett "normalt" liv, vem som nu bestämmer vad som är normalt? Jag är 24 år gammal och bor hemma hos min mamma och mina syskon. Jag har inga pengar och jag fasar för att gå till soc för förnedringen man blir utsatt för. Det har jag egna erfarenheter av och man blir inte behandlad som en människa utan endast som en siffra i statistiken som de gör det mesta dom kan för för att slippa betala för. Tror människor verkligen att man hittar på en sjukdom för att kunna vara på den platsen att man får böna och be om pengar för överlevnad om man istället kunde ha ett jobb att gå till varje morgon, ett social liv och att slippa en tung sten i bröstet vad man än gör?

Jag ser mina barndomskamrater, klasskamrater och andra bekanta, skriva på facebook. Folk som håller kontakten, som träffas på kvällarna och dricker vin och har internskämt. Bilder på resor och skratt, statusuppdateringar om hur pestigt det är att gå tillbaka till jobbet en måndagsmorgon och hur mysigt det är med mys på kvällarna med pojkvänner/flickvänner. Tror folk allvarligt talat att jag inte också skulle vilja ha det så? Tror folk allvarligt att det är en dröm att sitta inne hela dagarna, leva sitt liv framför en dator eller film/tv och veta att varenda sekund som tickar förbi kommer aldrig tillbaka? Jag skulle byta mot det pestiga jobbet på måndagsmorgonen på direkten...

Tro inte nu att jag är ute efter några peppande ord om att det kommer bli bra eller vilka argument som nu finns. Det är inte därför jag har skrivit detta. Jag vill få folk att förstå att det är ingen låtsassjukdom. Jag har mått såhär i flera flera år fast olika intensivt. Jag har en tid om några dagar för ett första möte med någon som ska hjälpa mig. Det här inlägget handlar egentligen inte om mig utan jag vill bara få folk att förstå. Jag är nöjd om någon läser detta och inser att det inte handlar om vilja, att man inte ljuger ihop att man är sjuk för att få pengar från FK eller soc. En depression är en sjukdom och den ska tas på lika stort allvar som ett brutet ben. Problemet är att det finns säkert många som ljuger om det vilket leder till att andra tror att det alltid är en låtsassjukdom.

Tro mig, om någon som läser detta tror att jag hittar på, så är jag mer än beredd på att byta liv med den personen. Om det nu hade gått...

Jag fick en kommentar som planterade ett frö i mitt huvud för ett tag sen. Ett utdrag:

"...Det är du som påverkar ditt mående. Du har makten. Ett par vaniljbullar stillar något för några sekunder. Strax efteråt kommer ångesten, så är det för mig i alla fall. Låt inte träningen du har bakom dig förstöras pga något annat. Du är stark!..."

Det är så jävla sant, jag vill må bra och i mina perioder mår jag dåligt men gör jag verkligen mig själv en tjänst att strunta i allt och äta vad jag vill? Vågen pekar åter igen uppåt och det är sjukt hur snabbt pilen ändrar från ner till upp. Jag mår ju bara ännu sämre av att äta bullar, socker och snabba kolhydrater.
Jag har därför bestämt mig för att göra mitt bästa. Det kanske låter lätt att tänka men jag vet att det är en utmaning. Jag tänker inte hänga upp mig allt för mycket på vad jag stoppar i mig men jag tänker ändå göra mitt bästa för att hålla mig ifrån onyttigheter. Jag har bestämt mig för att utföra någon slags motion varje dag om så bara för några minuter. Några minuter är bättre än inget alls.

Så den sista veckan har jag ätit ägg och bara ägg till frukost istället för smörgås som jag hade halkat tillbaka till. Ett litet steg. Jag har också varit ute på en morgonpromenad och suttit på cykeln vid två tillfällen och svettats floder. Kanske kan jag vända pilen åt rätt håll igen?

Jag hittade en liten gnutta av den forna motivationen nämligen. Dans. Det är en hemlig dröm jag har haft väldigt länge. Att kunna dansa. Jag har för det första ingen taktkänsla alls men åh vad det ser underbart ut när andra glider över golven som om luften bar dem. För det andra så är jag för osäker för att klara av det just nu.
Jag vet inte om jag skrev det för längesen att jag gav mig själv ett löfte? Jag lovade i alla fall att när jag har kommit ner till min målvikt så ska jag skriva in mig på en dansskola. Något fartigt, svängigt och glädjefullt. Så nu när jag sitter där på cykeln och svettas och ser klockan ticka sakta eftersom jag bara vill gå av, så har jag börjat kolla på den fjärde säsongen av "So you think you can dance".

Den här veckan har varit helvetisk för både kropp och själ. Som ni vet handlar min resa inte bara om vikt och utseende utan också om att bli kvitt min depression och må bra inuti. Den här veckan har jag haft allt emot mig.

Först hade jag ett läkarbesök med blodprov inplanerat på onsdagen. Jag har en väldigt svår fobi mot allt som har med nålar, blod, sjukhus och liknande att göra. Så tro min ångest när jag skulle dit. Efter många om och men - tre försök i ådrorna, ett svimmningsförsök och ett sista försök på en brits istället liggandes med tårarna forsandes för kinderna - så fick jag lämnat blodet. Jag tror det var ett test för ämnesomsättningen och se om det finns någon brist på något som gör att jag mår som jag mår.

Sen imorse hade jag en tid till terapeuten som jag precis har börjat gå till och bara det är ju lite jobbigt men jag var stark och bet ihop, klarade av timmen galant och ska dit igen om en vecka. Men inte nog med det... idag var jag på dejt på eftermiddagen. Sen i söndags har jag gått och oroat mig - vad ska han tycka, jag är tjock, jag är ful, han kommer rata mig, han kommer vända och gå när han ser mig... osv, osv. Men det gick bra, över förväntan så nu får vi väl se vad som händer...

Men som en konsekvens av mitt inre mående har jag inte ätit på två dagar. Jag har inte fått i mig det minsta för bara lukten av mat har fått mig att kräkas och imorse sprang jag mer på toaletten än en vecka normalt. Jag har gått ner 1.3 kilo men jag är också medveten om att det kommer att gå tillbaka nu när jag kan börja äta igen. Jag mår redan mycket bättre förutom att jag är helt slutkörd i huvudet, det blir en tidig kväll med förhoppningsvis djup sömn inatt.

Fick en ganska hård kommentar om att ta av offerkoftan och sluta klaga, se framåt och göra något åt mitt liv istället för att ge upp. Ja, det låter ju ganska sunt om det vore som så att det var på det sättet. Vissa saker har löst sig, jag är tillbaka med sambon och vi ska försöka lösa sådant som kanske bara var missförstånd. Jag måste bara hitta ett jobb så jag kan dra in lite pengar så kommer balansen i mitt liv genast bli lite bättre.

Det har varit en kaotisk tid och det jag menade med att jag har gett upp var inte för alltid. Jag gav upp just då för alla tidpunkter är inte de rätta tidpunkterna. Jag ska absolut ta upp kampen igen men inte samtidigt som jag måste kämpa för att allt annat ska gå ihop.
Trots att jag inte har ätit gi-vänligt så har jag varit ute på många och långa promenader, vilket ändå är något som jag ser som mycket positivt för att vara mig. Jag har inte gått ner i vikt, men inte heller upp. Så det känns väldigt bra.

Denna veckan blir det inte att komma igång med maten men motion ska förhoppningsvis stå kvar på listan över att-göra. Nästa vecka... ja då jävlar!

Jag skäms så för att jag har gett upp. Men jag kan faktiskt inte ta allt på samma gång och nu är jag dessutom inte bara fattig utan också bostadslös, sambolös och framtidslös. Jag önskar att jag vore en av dem som slutade äta vid depression men jag är tvärtom... äta äta äta!

Jag trodde aldrig vid början av året att bara en månad senare skulle jag ha förlorat allt, jag såg ju framtiden med bättre hälsa, en kärleksfull relation och början på ett bättre liv helt enkelt. Men saker blir inte alltid som man har tänkt sig. Jag kan nog inte bli smal i alla fall... :(

Jag har varit "försvunnen". Kanske inte fysiskt men psykiskt. I början på veckan fick jag reda på att jag inte får några mer pengar. Eftersom jag studerar så hade jag sökt lån och bidrag men fick avslag med anledning att jag inte hade avklarat tillräckligt med poäng i höstas.
Socialbidrag är inget alternativ eftersom sambon tjänar för mycket pengar och soc anser att det är han som ska försörja mig och att söka jobb är lättare sagt än gjort. Jag har ingen gymnasieutbildning plus psykiska hinder, inga allvarliga men tillräckligt för att sätta käppar i hjulet. Jag är fast i ingenting.

Jag har legat på soffan eller i sängen i nästan 4 dygn. knappt ätit något och jag har nästan inte varit kontaktbar. Jag vet inte riktigt vart jag ska ta vägen utan jag ser mig själv i någon kloak i Stockholms tunnelbana, trots att jag bor i Skåne. Jag har ingen aning hur jag ska överleva och det känns verkligen som att allt i mitt liv går på tok.

Hur som helst, livslusten är väck men jag har också gått ner 1 kg till.

Grejen är ju att jag lider av depression utöver min övervikt. Det är fruktansvärt jobbigt eftersom jag ena veckan kan vara full av motivation och livsglädje och inte vilja något annat än att må bra, se bra ut, vara nöjd med mig själv och se livet med en klackspark. Sen nästa vecka är allt ombytta roller, jag har inget jobb utan pluggar på distans hemma vilket gör att jag kan gräva ner mig totalt. Allt känns värdelöst och tankar som "vad spelar det för roll om jag äter en pizza? Jag bryr mig inte ändå" snurrar runt i huvudet. Oftast hindrar min sambo mig eftersom vi båda vet att jag kommer ångra mig efteråt om jag äter något olämpligt.

Jag har en kompis som har ändrat livssyn radikalt nu i nyårsskiftet, allt handlar om att bestämma sig enligt henne. Jag vet ju att hon har rätt men jag förstår inte vart jag ska hitta den riktiga styrkan till att bestämma sig på riktigt, och inte bara under veckan som är bra. Hur hittar man styrkan, självförtroendet, kärleken till sig själv som gör att man inte ger upp? Vad det än handlar om i livet.

Jag vägde mig imorse, inga under har ju skett under dessa 5 dagar men 0.5 kg visar vågen på i alla fall. Jag har inte varit ute på promenad som jag borde ha varit och jag vet ju att det är något jag måste göra för att få ut det mesta av allt. 0.5 kg är ändå okej, mitt första delmål är 10 kg till sista mars och om jag bara hittar styrkan och kommer ut på promenader så kommer jag klara det galant. Tror jag. Hoppas jag...