kan jag bli smal?

Jag tror inte på uttrycket "man får som man förtjänar", bra saker inträffar för de människorna som minst förtjänar det och dåliga saker händer de människorna som förtjänar det bästa. Det är lite som med lyckan, man får kämpa för det man vill ha, även om det givetvis finns sådant man inte råder över.

Jag hittade detta citatet häromdagen och tyckte att det var klockrent.

Det känns som att när man är sjuk av depression så finns det två olika håll att gå när det gäller matvanor. Jag säger inte att det alltid är så men jag TROR att det är ganska vanligt att just maten blir påverkad när man mår psykiskt dåligt. Ätstörningar är så mycket mer än vad folk tänker på. Oftast tänker man nog att ätstörningar mer eller mindre innebär anorexi/bulimi. Vad många kanske inte tänker är att det innefattar egentligen allt som ordet står för - störningar med ätandet.

För mig så har man ätstörningar så fort man inte känner att maten har en normal betydelse i sitt liv, nämligen att ge energi och kraft för att orka med dagen. När man äter för mycket, för lite, kontrollerar minsta lilla kalori, tröstätande osv. Jag har definitivt en ätstörning eftersom jag inte kan äta med måtta, jag har ett inneboende sockermonster, jag tröstäter och jag pendlar i hur jag äter i olika perioder - ibland jättemycket hela tiden och ibland ytterst lite väldigt sällan. Stackars min kropp.

Ibland är jag naiv och korkad i mitt tänkande. Jag inbillar mig att det hade varit en bättre störning om jag hade varit en sådan som tog mitt ätande åt det andra hållet, nämligen slutade äta när jag mådde dåligt. Jag skäms över att skriva det men det är sant. Jag vet när jag är "klar i huvudet" att det inte är så, det är precis lika svårt och illa att befinna sig på den undernärda sidan som det är att befinna sig på den överviktiga sidan men man tänker inte klart när allt känns hopplöst.
Egentligen vet jag inte vad jag vill ha sagt med detta inlägget. Jag ville nog bara skriva lite om ett ämne som är så mycket större än mina ord. Jag har inga belägg för det jag har skrivit utan det är bara mina spontana tankar. En ätstörning är så mycket och fler människor än man anar lider av det.

Jag har precis sett färdigt på den svenska filmen Prinsessa av Teresa Fabik. 2/3 av filmen hade jag ont i hjärtat med tårar i ögonen. Trailern försöker framställa filmen som rolig, och det är också något jag funderar över. Varför ska överviktiga människor ses som ett skämt? Jag hade verkligen svårt att se det roliga och jag log nog bara i slutscenen.



Varför ska man känna sig begränsad för att man inte är smal, snygg och har alla yttre faktorer till sin fördel? Varför ÄR man begränsad av de anledningarna?

Jag är så fylld av tankar och känslor som jag vill skriva ner nu men jag får liksom ingen ordning på det. Maja är en glad, självsäker och målinriktad person. Åtminstone fram tills dess att hon blir medveten om hur andra ser henne. Plötsligt raseras hennes självförtroende och hon börjar tvivla på sig själv, hon vill ge upp sina drömmar för att andra talar om för henne att hon inte kommer bli något. Varför ska andra få definiera den man är?

Det som jag kände slog mig hårdast var scenerna där Alex var inkluderad. Hur annorlunda chanser man har som överviktig/tjock/fet till att hitta kärlek och någon som ser en för insidan mer än för utsidan. Speciellt en scen där Alex flickvän får reda på att han var med Maja i sthlm, som en vän, och Maja blir orolig för att hon tror att flickvännen ska tro att något hände mellan dem. Så hon upprepar "inget hände, jag lovar, inget hände" och flickvännen utbrister hårt "det vet jag väl" som att det inte finns på kartan att någon skulle vilja ha Maja.

Jag känner ofta så. Likaväl känner jag ofta att jag måste nöja mig med det jag får, jag har tex varit i förhållanden där jag från början har känt att något har saknats men jag har "nöjt" mig. Som att jag måste vara glad för att någon vill ha mig överhuvudtaget. Det handlar bara om min egen osäkerhet för rent logiskt vet jag ju att jag förtjänar det allra bästa. Men det är svårt att vara logisk och låta den logiska rösten vinna över osäkerheten och det dåliga självförtroendet.

Fattie har skrivit ett mycket bra inlägg idag, nämligen om att tjocka människor sägs vara korkade. Läs det, det är verkligen tänkvärt. Det känns lite som att det tillhör alla fördomar som kommer med att vara överviktig. Som att utseendet har något alls att göra med vilka egenskaper och kvalifikationer man har, eller vilka förutsättningar man har för att bli lycklig. Ett bra liv handlar inte om vikt, det handlar om att acceptera vem man är och att hitta människor som gör detsamma.

Prinsessa var en mycket bra film, jag gillar inte svenska filmer så värst mycket annars men som "tjockis" kände jag att den gav mig något. Jag rekommenderar verkligen varenda en av er att se den om ni inte har gjort det än. Förlåt för ett aningens flummigt inlägg, jag tänker och känner mer på nätterna men har svårare att formulera mig vettigt. Klockan är trots allt halv två. :)

Åhh ni anar inte hur glad jag blir av alla era underbara kommentarer, verkligen! Jag kan garantera att jag hade inte orkat fortsätta kampen om det inte vore för den här bloggen, det är nog något av det bästa jag har startat för jag har kommit i kontakt med så mycket fina människor som jag annars aldrig hade gjort. TACK!

Jag skrev ju när jag började med hälsovakten att jag bara dricker och dricker men ändå så verkar det inte vara tillräckligt. Jag har alltid hört att man ska dricka 2 liter vatten om dagen och enligt programmet ska man egentligen dricka mer. Igår drack jag lite mer än 2 liter, idag har jag hitills druckit 1,4 liter och jag gör inget annat än att kissa!

Ska det verkligen vara såhär? Är jag fördömd till ett liv på toaletten en gång i timmen dygnet runt eller kommer det jämna ut sig med tiden? Chockar jag min kropp när jag plötsligt börjar dricka så mycket när jag aldrig har druckit speciellt mycket annars?

Jag var uppe på toa 4 gånger i natt och jag tycker inte det känns värt det när det stör min nattsömn eftersom jag har så svårt att sova/somna.

Hur dricker ni?

Jag har aldrig egentligen hatat mitt utseende trots att jag alltid har känt mig stor och klumpig. Jag har inte heller tyckt om mitt utseende förutom kanske några minuter när man har gjort sig fin inför en speciell kväll eller så.

När jag hade gått ner som mest i slutet på sommaren 08 så tyckte jag om vad jag såg i spegeln. Trots att det låter lite konstigt så brukade jag dra händerna över min kropp just för att jag kändes så annorlunda, jag gillade att det inte bara var stort och bulligt överallt.

Nu när jag vet hur det kändes att se sig själv i spegeln då så kan jag inte hjälpa att hata det jag ser nu. Jag är så besviken på mig själv och när det syns så tydligt för alla att jag har misslyckats genom att gå upp allt igen så är det knappt som att jag vill sätta foten utanför dörren. Det är också av den anledningen jag har slutat att gå till gymmet. Hur dumt som helst men det är så det är.

Jag avskyr min spegelbild just nu. Men det är bara jag som kan göra något åt det. Den 10 mars 2008 började förändringen för mig sist, det kanske är en bra tidpunkt på året för mig att faktiskt satsa totalt nu. Jag hade aldrig kunnat ana då att 2 år senare skulle jag har gått ner och sen gått upp 17 kilo igen. Sanslöst. Men om 2 år igen så har jag förhoppningsvis gått ner 35 kilo och har stannat där.

"Jag tänker ofta på ett av min gurus visdomsord om lycka. Hon säger att människor i hela världen brukar se lyckan som en lyckträff, något man kanske får uppleva om man har tur, ungefär som vackert väder. Men så fungerar inte lyckan. Lyckan är en personlig ansträngning. Man kämpar för den, strävar efter den, insisterar på den... och vissa reser till och med jorden runt på jakt efter den. Man måste hela tiden vara med och manifestera sina välsignelser. Och när man väl har uppnått lyckan får man inte slarva med att hålla kvar den - man måste verkligen anstränga sig för att simma upp i den där lyckan för alltid och hålla sig flytande ovanpå den. Annars sipprar den inre förnöjelsen bort. Det är ingen konst att be när man är illa ute, men att fortsätta be när krisen är över är som att täta själen och hjälpa den att hålla kvar vad den uppnått.

Det där tänker jag på medan jag trampar fram så lätt i solnedgången på Bali. Jag ber böner som i själva verket är löften, jag visar upp mitt harmoniska tillstånd för Gud och säger: "Det här vill jag hålla fast vid. Var snäll och hjälp mig minnas den här nöjda känslan och alltid ha den kvar." Jag sätter in lyckan på ett konto någonstans där den skyddas av både bankgarantier och mina fyra andebröder. Den får stå inne som buffert inför framtida prövningar i livet. Den här vanan har jag börjat kalla flitig glädje. När jag koncentrerar mig på flitig glädje tänker jag också på en enkel ide som kompisen Darcey lade fram för mig en gång - att all sorg och plåga här i världen orsakas av olyckliga människor. Inte bara den stora globala Hitler-och-Stalin-bilden utan också i minsta privata detalj. Till och med i mitt eget liv kan jag urskilja exakt när mina olyckliga perioder har orsakat lidande eller oro eller i alla fall besvär för min omgivning. Att söka efter lyckan är alltså inte bara bra för en själv utan också en generös gåva till omvärlden. När man röjer undan allt eländet kommer man ur vägen. Man slutar vara ett hinder för både sig själv och andra. Först då blir man fri att tjäna och uppskatta andra människor." Ur Lyckan, Kärleken och Meningen med Livet
___________________________________________________________________

Jag fick den här boken för över två år sedan och jag har fortfarande inte läst ut den. Inte för att den är dålig för det är verkligen en av de bästa böckerna jag någonsin har läst ett ord ur. Jag måste nämligen stanna upp och reflektera över allt jag läser och egentligen skulle jag vilja citera hela boken för det står något sant, ärligt, inspirerande, lärande, roligt, intimt, varmt på varenda sida. Varenda gång jag plockar upp boken så är det som att det kommande kapitlet känner på sig att det är precis det jag behöver läsa just nu i mitt liv.

Nu när jag läser efter ett ruskigt dåligt år så handlar det om lycka och att försöka leva i nuet. Precis vad jag behöver. Det är en magisk bok och det lustiga är att jag är inte det minsta religiös men ändå tar jag till mig precis allt och ändrar om hennes religösa inslag till något som passar mig själv. Så skippa alla självhjälpsböcker, läs den här istället. Jag kan nästan garantera att det måste finnas något i boken som passar in på alla människor oavsett vilket liv man lever.

Det här är mitt nyårslöfte. Jag ska försöka göra det bästa av det jag har och inte vara så naiv. Jag ska vara snäll mot mig själv, inte sätta högre krav än jag kan nå upp till och jag ska jaga lyckan för att aldrig släppa den igen. Jag ska sluta dricka så mycket mjölk också. ;)

Jag tror att det första misstaget man gör när man försöker bryta sina onyttiga ovanor är att när man sitter där och skulle göra vad som helst för något sött eller vad det kan vara... är att man fundera över om man faktiskt ska äta det eller inte.

Jag tror att man måste tänka ett stort fett NEJ redan när suget börjar smyga sig på, man måste vara stark och inte släppa garden. Men hur lätt är det på en skala? Det är ju apsvårt! Jag funderar likadant angående mina promenader. Jag ställer klockan på kvällen innan för att komma upp i tid men när klockan ringer så kommer tanken "orkar jag verkligen idag? Vill jag verkligen gå ut när det regnar? Kan jag inte göra det senare istället när det har slutat?"

Det funkar inte. Man ger både kropp och sinne ett alternativ och det är tyvärr så att man ofta väljer den lätta vägen. Det är som sagt jättesvårt att putta undan tankarna på det lätta alternativet men jag gjorde mitt bästa igår och ärligt talat så gick jag och la mig utan att ha ätit något onyttigt.

Man måste vara stark i tanken!

... jag funderade lite och kom på att jag ville fråga (av nyfikenhet): Har du provat att ta hjälp av en dietist, Kognitiv Beteende Terapi eller medicinering någon gång? Eller är du kanske av åsikten att man ska klara att gå ner i vikt utan att ta hjälp av sådant?

Det var delen av en kommentar jag fick häromdagen och jag tänkte att jag skulle svara på den såhär inför alla. Det kanske är någon mer som undrar och om inte så är det ändå något jag har tänkt skriva om.

Jag är inte av åsikten att man definitivt ska klara av att gå ner i vikt utan hjälp. Men jag vet att jag egentligen inte har något fysiskt problem med att gå ner, hade jag haft det hade jag inte klarat att gå ner de 15 kilona förra våren. Så medicinering är egentligen inget alternativ för mig eftersom jag vet att jag kan om jag hittar motivationen och håller fast i den.
Däremot har jag ofta börjat fundera på att ta kontakt med en läkare för att komma vidare med att hitta en terapeut eller liknande igen. Förra våren drevs jag av rent jävlar anamma eftersom en då viktig person hade sagt till mig att jag inte skulle klara att ta tag i något i mitt liv. Dessutom gick jag och pratade med en terapeut en gång i veckan och även om hon inte var bra så hjälpte det mig lite.

I dagens läge så känner jag mest ingenting. Jag försöker hitta tillbaka till den där känslan jag hade när personen sa att jag inte skulle klara det men han betyder inget för mig längre och därför har orden ingen kraft i sig trots att han faktiskt hade rätt för jag har ännu inte klarat det. Förra våren trodde jag att jag kämpade för allt i mitt liv, nu är jag bara fast i en tjock vardagssmet där tiden bara flyter ifrån mig.

Men mitt svar på kommentaren är iaf att jag har mina tankar på att söka hjälp för mitt inre, det är nämligen det som sätter stopp för mig och egentligen inte det yttre. Ovanorna, rutinerna, självdiciplinen, mitt psyke och de essentiella problemen är det som gång på gång tar ifrån mig min kraft...

Jag vill må bra och jag vill komma i bättre form, det är mina huvudbyggstenar. Det är grunden till varför jag vill gå ner i vikt. Inte för att bli snyggare, inte för att få mer killar, inte för att kunna klämma mig i ett par byxor i storlek 34 eller vad det nu kan vara som många har som mål. Jag vill bara må bra och känna att kroppen är i form. Så varför stannar jag kvar i ett destruktivt beteende?

Jag vet hur man fixar detta, hur man kommer i mål. Jag har kunskapen lika tydligt i huvudet som skrivet med spritpenna på en blackboardtavla. Jag vet att det enda som krävs är att äta mindre mål oftare på dagen och att röra på sig så att man tar in mindre energi än man ger ut. Att aldrig ens smaka på en enda chokladbit för att det slutar med att man tar två nästa gång och plötsligt sitter man där med hela chokladkakan i magen. Låta frestelserna vara totalt helt enkelt. Piece of cake, eller hur? Nja...

När jag sköter mig prickfritt så känner jag så tydligt att jag mår bättre. Jag blir gladare, piggare, mindre huvudvärk som jag ofta dras med överlag, känner mig lättare, kroppen är mindre svullen, jag sover bättre och längre. När jag inte sköter mig så mår jag alltså motsatsen till detta - alltså dåligt både fysiskt och psykiskt. Jag har kommit på mig själv med att skälla på mig själv. Mitt dumma fåne, gör det bara! Varför är det så mycket lättare att strunta i det som gör en gott för att det är lite mer arbete bakom? Varför är det så lätt att lyssna mer på huvudet än på kroppen som säger nej, nej, nej - inte en bulle!

Jag läste någonstans att den starkaste människan är den som alltid reser sig upp när hon har ramlat. Gosh, jag måste vara så stark att Pippi kan slänga sig i väggen men ja, jag ger inte upp. Jag måste bara bygga mig ett starkare psyke som stöttar min kropp. Det är som ett föräldraskap, mamma och pappa måste vara överens om reglerna för att barnet ska få den bästa uppfostran. Min kropp är mitt lilla barn och kropp och huvud måste komma överens för som det är just nu får helheten blandade signaler i form av en jojo på vågen...

Jag skulle gå och lägga mig för en timme sen men kikade in lite snabbt på bloglovin och topplistan över hälsobloggarna, där den här bloggen är placerad. Jag har tänkt på det förut men slogs ännu mer av det ikväll när jag gick in på några av dessa "anorexiabloggarna", eller vad man nu ska kalla dem.

Jag kan bli ledsen på att "såna" bloggar ska ligga på topplistan över hälsa. Hälsa är väldigt mycket och olika för alla, antar jag. Det är också skillnad på anorexiablogg och anorexiablogg. Det finns många som bloggar om sin väg till tillfrisknandet och det tycker jag verkligen är hälsa i högsta grad. Men alla dessa andra, där det redovisas exakt hur lite människorna bakom skärmen faktiskt äter men fortfarande har fet ångest för att dom äter för mycket, de bloggarna där vartenda inlägg har en medföljande bild på benrangel som ska fungera som thinspiration eller vad sjutton dom nu kallar det.

Jag är medveten om att jag antagligen är ute på djupt vatten som skriver detta och jag tar mer än gärna emot era åsikter så länge det är på ett civiliserat sätt. Anorexia och Bulimi är sjukdomar, sjukdomar tillhör hälsa - absolut. Jag antar att det jag reagerar på är att jag har uppmärksammat så många bloggar med ohälsa inom kategorin att jag blir lite orolig. För ju mer lättåtkomligt man kan hitta sånt här, desto lättare är det att ta det som motivation att göra likadant. Precis som att ni skriver till mig att jag är en motivationskälla, så blir ju också dessa tjejer (har inte sett någon kille) det på samma sätt för andra som kanske redan har halkat in i det tankesättet men som pga bloggarna fastnar ännu mer. Jag vet egentligen inte.. men ändå tänker jag.

Den här bilden på Kate Moss har jag sett många gånger, inte bara i de tidigare nämnda bloggarna utan också i andra sammanhang och oftast är det för att människor tycker att hon är så sjukt snygg och har en perfekt kropp på denna bilden. Det tycker inte jag, jag tycker att hon är galet smal. Alldeles för smal och jag skulle hellre se ut som jag gjorde för 10 kilo sedan för resten av mitt liv, än att vara sådär smal. Om man jämför med bilden på Jessica Alba som jag har letat fram så är det säkerligen inte många kilon som skiljer men ser ni ändå skillnaden?

Jag tycker att Jessica är den som är sjukt snygg. Hon har former på kroppen, en liten kula eller vad man ska säga om magen men hon är ändå smal. Bara det faktumet att revbenen inte syns gör att hon ser hundra gånger hälsosammare ut än Kate och att armarna ser ut som armar istället för tändstickor. För mig är Jessicas kropp min drömkropp men jag lever i verkligheten och jag vet att jag inte skulle kunna se ut sådär även om jag inte var, eller hade vart stor innan. Det är nog inte heller hur jag tänker mig mitt ideal, min idealkropp är definitivt några kilon till.

Sen får man ju ta till sig att båda bilderna är retuscherade otroligt mycket. Men nu har jag gjort en jämförelse med just dessa två bilder i det skicket dom är. Vad tycker ni?

Läste också att Jessica faktiskt var diagnostiserad med anorexia 2001 men är friskförklarad sen länge...

Den här veckan har varit så otroligt svår för mig och jag vet redan nu att jag har misslyckats med att försöka bryta mina ohälsosamma vanor. Men jag är ändå positiv för jag vet att även om det är så mycket annat som händer inom mig just nu så måste jag tillåta mig att falla tillbaka. Även om det bara har gått 3 veckor sen jag startade på nytt. Jag ska låta mina känslor och mina tyglar om mig själv vara lite lösa resten av helgen men om jag fortfarande känner mig viljeslös, svag och mer eller mindre apatisk på måndag så lovar jag här inför alla mina läsare att jag ska ta emot hjälp. Hjälp iform av vänner, att prata om vad som händer inom mig och att försöka luta mig mot någon annan istället för att vara så förbannat envis och försöka klara mig själv.

Förra sommaren lyssnade jag mycket på Melissa Horn. Igårkväll satte jag på min mp3 och insåg att jag hade hennes album där, har mest lyssnat på ljudböcker den sista tiden. Den här låten vill jag dela med mig av till er. Jag vill att ni ska läsa texten här under och reflektera över den. Jag vill att ni ska ta åt er av orden för det är nog de mest sanna orden jag har hört på länge... Har klippt ut de delarna jag tycker är viktigast, hela texten kan ni läsa här.

Sen en tid tillbaka har jag varit trött
Försökt att vara allt på samma gång
Så mycket man kan göra och borde och vill
Mitt i allt så ska man räcka till 
Sen en tid tillbaka har jag varit tom
Och försökt att hitta spår som leder rätt
Ja det finns så mycket måsten att vara bra på det man kan
Och mitt i allt så ska man vara sann

Sen en tid tillbaka har jag tänkt såhär
Och insett att jag måste börja om
Ja jag har kämpat för en plats som passar både här och där
Men snart ska jag hitta den jag är

Det jag tänker skriva nu handlar endast om mina personliga åsikter om en operation och inte över huvudtaget om de människor som av olika anledningar genomgår den. Jag menar att inte att trampa på någons fötter och jag tar gärna emot era åsikter och tankar kring det hela. Jag undrar också, finns det någon som läser min blogg som är viktopererad?

Jag har funderat på den här operationen ett tag, inte på att jag ska göra den men på att det känns som att det har blivit lite av en trend. Jag har flera opererade människor omkring mig och dessa människor är av olika bakgrund, ålder och har olika anledningar. Tanken som slår mig är att ingen av dessa människorna får hjälp med den egentliga anledningen till varför de har varit överviktiga överhuvudtaget. En kompis var med sin mamma inför hennes operation och frågade kostläkaren (kommer inte ihåg vem det var men någon som de pratade om maten innan operationen) om det skulle erbjudas psykologisk hjälp efteråt. Hon fick som svar att något sådant fanns inte och när kompisen då argumenterade för den egentliga anledningen som faktiskt oftast finns i huvudet så fick hon inga svar. Är inte det ganska sjukt?

För det mesta handlar viktnedgång om självdisciplin, man kan vara sockerberoende eller kanske ha svårigheter med att gå ned i vikt och att det tar väldigt lång tid. Men det går om man bestämmer sig. Det är svårt att hitta den styrkan att verkligen bestämma sig och det är ofta man vacklar fram och tillbaka. Jag är ett bra exempel på det.
Med gastric-bypass är det som att man skär bort självdisciplinen. Många verkar tro att det är en lätt och obekymrad genväg. Man behöver inte längre oroa sig för att man i svaga ögonblick trycker i sig 200 gr choklad, för det är helt enkelt inte en fysisk möjlighet. Många verkar ta besluten utan att ha tänkt på både fördelar, nackdelar och riskerna med vad som kan hända.

Jag tycker att det är fel att berömma någon som är viktopererad, att ge komplimanger - javisst. Men jag tycker inte att det verkar som en prestation att gå ner i vikt på det viset. Givetvis är det inte lätt som en plätt, livet förändras men arbetet man lägger ner handlar inte om maten.
Så när jag står bredvid någon som har förlorat nästintill hälften av sin ursprungliga kroppshydda av den anledningen och denna personen får komplimanger och beröm efter vartannat så kan jag inte hjälpa att bli bitter. Här kämpar jag som en dåre med att försöka att stå emot sockret, att försöka ta reda på varför jag vill äta när jag är ledsen och går upp tidigt om morgonen för att gå promenader innan frukost för att förbränna så mycket som möjligt. Den viktopererade dumpar om den äter mer än en barnportion och knapprar tabletter som enda morgonaktivitet men det är den personen som får allt beröm eftersom förändringen blir så markant på så kort tid. (Säger inte att alla är på detta viset.)

Men i slutändan visar sig nackdelen med genvägen. För när jag har gått ner i vikt och jag står på samma nivå som de som har viktopererat sig så kommer jag ha vunnit mer än dem. De har gått ner i vikt men måste fortfarande hantera förändringarna i livet och framför allt äta massvis med tabletter. Oftast kommer huden dessutom vara hängig och för stor för kroppen, ett resultat av ett för fort ras och plastikkirurgin verkar inte alls lika givmild som gastricbypasskirurgin. Eftersom ätandet i många fall har varit ett beroende eller något för att dämpa ångest, tristess eller vad det nu kan vara så är jag säker på att man utvecklar något nytt sätt att hantera detta. Ett sätt som kanske är värre än mat.
Enda sättet att uppnå ett välbefinnande är att ta hand om både det inre och yttre, de flesta glömmer det inre och tror att det kommer på köpet. Vilket uppvaknande det blir. Utöver detta så är det dessutom många som inte känner igen sig själv efter en så drastisk förändring och som inte kan hantera det och tappar uppfattningen om vem man egentligen är.

Men jag slipper förhoppningsvis stå där med överflödig hud eftersom jag har hunnit anpassa huden efter viktnedgångens takt, jag kommer ha hunnit anpassa min egen självbild med min spegelbild och jag kommer arbeta med mitt inre under tiden. Jag kommer också ha vunnit ett självförtroende och en styrka eftersom jag lyckades SJÄLV enbart med min självdisciplin och vilja. Jag kommer ha växt som människa och jag kan känna mig stolt över min prestation. Det vet jag eftersom det räckte med förra årets viktnedgång för att jag skulle känna det, tänk vad jag kommer känna när jag är på målpunkten!

Så jag är emot viktoperationer förutom för dem som verkligen inte kan gå ned på annat sätt, pga sjukdom, som VERKLIGEN har försökt på alla sätt eller vilken anledning det kan vara.

Det var ju rätt längesen nu men kommer ni ihåg, ni gamla läsare som kanske är kvar, att jag skrev att jag började en kurs som hette Kemi i maten? Det ingick att man skulle fördjupa sig i något som gick hand i hand med kursinnehållet och jag valde givetvis att granska GI-kosten eftersom det är det som ligger mig närmast. Jag tänkte publicera mitt arbete så att ni kan läsa, om ni vill såklart. Det är mycket text men det kanske ger en grundläggande information åtminstone. Jag ändrade faktiskt mycket åsikter...

---

Är GI en bantningsmetod eller en kost för livet?

Jag har alltid varit överviktig i hela mitt liv. De senaste åren har det blivit värre men en dag vaknade jag och bestämde mig för att ändra mina matvanor. Jag hittade en blogg som fick upp mitt intresse för GI-kosten och jag bestämde mig ganska så snabbt för att hoppa på den "dieten", som jag då tyckte att det var. Allt eftersom insåg jag att GI faktiskt inte var en diet utan en livsstil. Men är det min åsikt eller är det ett faktum? Vad anser forskare och vad är egentligen GI-metoden? Fördelar är väl omskrivna men finns det nackdelar?

Förkortningen GI står för glykemiskt index och är ett begrepp som talar om hur ett livsmedel påverkar blodsockernivån i blodet över en viss tidsperiod. För att kroppen ska må som bäst och prestera bäst av energin behöver man hålla blodsockernivån på en jämn nivå. Man talar då om långsamma och snabba kolhydrater. När man äter snabba kolhydrater så rusar blodsockret i kroppen till höjden med en väldig fart. Man får snabb energi av många kalorier men problemet är att blodsockret rasar lika fort ner igen. Då blir man hungrig på mer snabba kolhydrater och en ond cirkel är startad. För att undvika snabba vändningar både upp och ner så ska man äta långsamma kolhydrater. Människans kropp är väl lämpad för den sorts kost eftersom det är det vi har ätit från tidens början, det vet man mycket för att under människans utveckling har man tidigare inte haft problemet med högt blodsocker. När man äter långsamma kolhydrater får man lägre blodsockernivå och det tar också längre tid för kroppen att bearbeta kolhydraterna. Det leder till att man är mätt längre och har en mer jämn energi.

Det finns olika faktorer som avgör vilket värde ett livsmedel har i glykemiskt index. Bl.a. så tittar man på hur snabbt magsäcken töms, hur mycket kostfibrer som finns, hur stärkelsen påverkar men också hur livsmedlet är framställt och hur det tillagas. En kokt, varm potatis har tex högre GI-värde än en kokt, kall potatis.
Såhär ser grundstenarna ut för att äta enligt GI-metoden:

•    Ät regelbundna måltider, 3-5 gånger om dagen för att hålla blodsocker på en jämn nivå.
•    Ät långsamma kolhydrater så som bönor, linser, fullkorn eller livsmedel med mycket fibrer istället för snabba kolhydrater som går rätt ut i blodet.
•    Ät rätt fett (mättat), mycket protein och grönsaker.

Begreppet GI-metoden uppkom för cirka 20 år sedan av en kanadensare vid namn Jenkins. Jag anser däremot att hysterin, åtminstone här i Sverige, har uppkommit de senaste åren.  En av de mest välkända förespråkarna för GI är Fredrik Paulún som arbetar som näringsfysiolog. Även Ola Lauritsen är en välkänd man som ofta syns i media. Han har bl.a. startat hemsidan giviktkoll.se där man kan betala ett medlemskap och få all hjälp man behöver för att komma igång med sin viktminskning. Dessa två män anser att GI och låg kolhydratskost är det mest hälsosamma sättet att äta på, både för diabetiker som behöver hålla extra koll på insulinnivån men också för övriga människor. De pratar mycket om att GI skulle kunna förebygga många sjukdomar som hör ihop med hög insulinnivå, några som ofta nämns är cancer och migrän. Det finns inte, vad jag har hittat, några bevis för detta utan enligt min åsikt handlar det snarare om den ohälsosamma maten som leder till övervikt som i så fall bidrar till detta. Däremot är diabetes en sjukdom som kan hjälpas av GI-metoden och det är också bevisat.

Något som debatteras mycket om angående detta är att GI förespråkar för stora mängder fett. Andra forskningar har visat att det inte heller är bra för kroppen då det påverkar kolesterolet. Det är också många som förknippar GI med ägg vilket också har funnits forskningar som har sagt att man ska undvika att äta i stora mängder. Jag tror att alla forskare har en åsikt som de vill bevisa eller motbevisa när de startar sin kunskapsresa. Man forskar till man har kommit fram till en liten punkt som kanske skulle kunna tala för att man har rätt. Därför tror jag att det alltid kommer att finnas en forskare som säger emot en annan och som inte är eniga om vad som är bra respektive dåligt.

Eftersom jag själv har ätit enligt GI-metoden så kan jag också säga att det finns nackdelar. Det finns listor som talar om vilket GI-värde ett individuellt livsmedel har men man får inte låta sig luras av det. Som jag skrev innan så kan tex en potatis ha olika värden beroende på olika sorter, tillagningssätt och värme. Det blir på så vis väldigt komplicerat att räkna ut sina måltider på ett korrekt sätt. Det finns också ett annat sätt att hålla koll och det kallas för glykemisk belastning, förkortat GB-värde. Då räknar man hela portionens värde och det gör man på det här sättet: gram kolhydrat i en normalportion×GI/100. Det är alltså inte mycket lättare för en amatör att hålla räkningen. Ytterligare en nackdel är att det är dyrt. Hälsosam mat är tyvärr dyrare än onyttig mat överlag och det kanske också är ett bidrag till att allt fler blir tyngre. Jag bodde tillsammans med en pojkvän när vi började äta efter GI. Innan åt vi mest pasta och köttfärssås, kyckling och halvfabrikat. Det blev ofta godis och sötsaker, småätande och dryck med mycket socker. Trots det att vi åt mindre mat och onyttigheter när vi började med GI så ökade våra matkostnader med över 1000 kronor i månaden för oss båda. Är man student är det nästan en omöjlighet att lägga 500 kronor mer på mat.

Slutsats. Jag tycker inte att GI-metoden är en livsstil längre, åtminstone inte om man ska följa den slaviskt. Men jag tycker inte heller att den är en bantningsmetod. Utan någonstans där mitt i mellan möts det på vägen. I grunden handlar det om att äta allsidigt, med jämna mellanrum och att röra på sig. Däremot tycker jag att man ska ta i beaktning och att ändra sina matvanor till ett hälsosammare alternativ. Det är bevisat att insulinet är det som gör oss tjocka och att insulin bildas av ”vitt livsmedel” och socker. Om det krävs en så lindrig omställning som att köpa fullkornspasta istället för vit pasta så tycker jag att man ska göra det. Jag känner ingen skillnad på smakerna längre men jag tycker att det är riktigt trevligt att ha ett tuggmotstånd i munnen istället för något som bara glider ner i halsen och lika fort ut i blodet. De flesta människorna vet nog vad som är bra att äta och vad som är dåligt. Det handlar inte om att förbjuda vissa saker, inte ens socker, utan det handlar om att förtära det med måtta. Man har ett liv och ett liv handlar om att leva det till fullo, med en hälsosam kropp som klarar av alla åren framför sig.

Avslutningsvis hittade jag ett bra stycke ur den femte artikeln här nedanför:

”Men trots alla kostråd så blir vi bara tjockare och tjockare för varje år som går. Några forskare pekar ut fettet som den stora boven i dramat, andra varnar för sockerkonsumtionen. Som konsument blir man mest förvirrad. Och kanske är det denna förvirring som, åtminstone delvis, bidrar till att vi avstår från att förändra våra kostvanor.”

http://www.paulun.se/p2_pop.asp?idContent=1042
http://www.paulun.se/p2_pop.asp?idContent=1043
http://www.paulun.se/p2_pop.asp?idContent=1044
http://www.slv.se/templates/SLV_Page.aspx?id=14678&epslanguage=SV
http://www.forskning.se/temaninteraktivt/teman/globalfetma/tiofragorsvar/fragorochsvar/arforskarnaoverens.5.61c03dad1180e26cb8780005250.html
http://artiklar.se/articles/467/1/GI-Metoden---Maximal-Fettforbranning/Sida1.html

Natalie skrev:
"Kan du inte bara må bra nån gång släppa alla problem och göra nåt kul!! det är inte svårt om man bara vill, herreegguudd !!! sluta att gnälla det finns garanterat människor som har det så mycket jävligare än du."

Jag är glad att jag får så mycket positiv respons från så många människor, jag vågar inte ens tänka på hur många unika besökare som har passerat min sida sen jag startade. Jag är glad att jag inte har fått mer kommentarer som den här ovan, inte fler än jag kan räkna på en hand vilket är helt okej men man får också räkna med en reaktion från min sida. Eftersom personen inte lämnar något sätt att svara så känner jag att jag behöver skriva direkt här och svara.
Jag utlämnar mycket av mig själv på den här bloggen, jag lägger upp bilder på mig själv i bara underkläder och jag skriver ner mina tankar för att visa både framgångar och motgångar, för att visa att man inte ändrar sina dåliga vanor och sitt dåliga liv i ett svep. Jag är ärlig, så brutalt jävla ärlig och det här är bara jag.

I 8 år har jag haft en sjukdom som kallas depression. [Läs mer här] Det är en sjukdom med en diagnos precis som cancer eller vilken annan sjukdom som helst. Problemet är att det är så mycket svårare att diagnostisera en psykisk sjukdom än någon fysisk vilket gör att man ofta inte blir trodd. Tillsammans med det faktumet att tonåringar utnyttjar sin normala tonårsdepression och kallar det depression gör inte saken bättre. Man blir inte trodd utan får om och om igen höra meningar som "Ta tag i ditt liv och ryck dig i kragen, gör något åt det". Jag har gått hos kuratorer, terapeuter och psykologer, träffat läkare och under en period åt jag också medicin. Ibland har jag mått bättre under perioder men ofta kommer det tillbaka förr eller senare. Jag kan inte påverka det mer än jag gör, jag sliter som ett djur för att det inte ska ta över mig helt och att det ska sluta med att jag ligger som ett avstängt skal dagarna igenom - för tro mig, jag har vart där också.

Den här kommentaren gjorde mig upprörd, egentligen borde jag bara låta det rinna av mig men jag vill att ni ska förstå. Det är ingen av er som vet vad jag har gått igenom, det är ingen av er som vet hur det är att vara Anna och jag vet inte hur det är att vara er. Att någon ska tala om för mig att det inte är så svårt får mig att vilja banka in kunskap i den personens huvud, bokstavligen. Att vakna på morgonen och känna noll lust till något men att ändå gå upp och göra det man ska göra under dagen, det är att göra något åt sitt liv. Att gå och träna trots att man bara vill ligga i sängen och lipa av ingen anledning är att göra något åt det. Försök själv att göra något kul när allt du en gång tyckte var roligt plötsligt är en pina, känn frustrationen när inget är det minsta roligt längre, när du bara gör det som förväntas av dig. För bara ett år sedan hade jag legat där i sängen utan att ens försöka, utan att ens gå upp på morgonen. Idag går jag upp.

Så snälla, ge fan i att tala om för mig att jag ska sluta gnälla och göra något kul istället. Jag tror inte att du eller någon annan skulle säga till en cancersjuk person - men sluta gnälla, det finns människor som har det värre än dig eller det är inte så svårt att bli frisk om du bara vill.

---

I vissa perioder känner man sig som världens finaste prinsessa och man kan inte få nog av att se sin spegelbild.

I andra perioder undviker man speglar och flyr från sig själv varenda vaken sekund. Just nu kan jag knappt se mig själv i spegeln utan att bli deprimerad över vad jag ser. Jag hoppas det går över snart.

Någon som känner igen sig?

Det kryper innanför skinnet, det känns nästan som rastlöshet med en gnutta panik inblandat. Tomt. En tankegång:

"Jag är lite hungrig"
"Jag kanske borde äta något"
"Åh vad jag är sugen på något gott"

Går till köket och tittar i skåp och bakom luckor. En påse bullar som jag bakade igår ligger i frysen. Pulsen ökar och jag tar fram den, tar ut två bullar och lägger på ett fat. Swosch in i mikron. Blir ännu mer rastlös i kroppen och det riktigt river inuti, varför tar det så lång tidför dom att bli varma? Pling säger mikron och bullarna är inte riktigt varma än men jag orkar inte vänta. Tar en tugga och känner hur lugnet sprider sig. Det slutar riva och det känns så himla bra. Efter den första tuggan kan jag ta det lite lugnt, tar ett glas mjölk och sätter mig i lugn och ro och äter upp resten. En tankegång:

"Men varför åt jag det här nu?"
"Jag var inte hungrig."
"Jag känner mig ensam."
"Egentligen behövde jag en kram."
"Fan vad jag är dum."

Det är som en drog, det där med socker och något gott. Efter maten varje dag känner jag ett sug efter något sött men ofta kan jag strunta i det. Det är på kvällarna när jag känner mig så förbannat ensam som scenarion som detta kan dyka upp. Jag har velat dela med mig av detta under en väldigt lång tid men det är svårt för mig, att erkänna. Mest för mig själv men jag får hoppas att det är ett steg i rätt riktning. Jag tror det är många av er som känner igen er i detta också. Jag tycker ju att jag borde ha lärt mig vid det här laget att mat fyller inte tomrummet som finns där inuti...

1. The winner can put the logo on her blog.

2. Link the person you received your award from.

3. Nominate at least 7 other blogs.

4. Put links of those blogs on yours.

5. Leave a message on the blogs of the girls/boys you've nominated

Sanna gav mig det här fina "priset". Tycker fortfarande det är lika förvånande att folk faktiskt ser upp till mig och ser mig som en inspiration. Men jag tackar och niger. :)

Jag skickar vidare till:

1. Ulrika [ its now or never ] Ingen kämpar som hon.
2. Anna [ vägen från 137 kg ] Min främsta inspiration.
3. Viktat [ viktat ] Hennes tankar är som från mitt huvud.
4. Yvette [ einzigartig ] Rolig och väldigt lik mig på många punkter.
5. Karin [ liten brun ] Hon har kroppen jag drömmer om att få.
6. Cornelia [ mia-caramia ] En sån blogg man måste komma tillbaka till.
7. Linda [ kryddburken ] Jag älskar hennes mat, bara att se bilderna är en fröjd.

---

Jag vill också förklara en sak från förra inlägget. När jag skrev att jag struntar i mat så menade jag inte att jag inte äter. Jag menade att jag struntar i VAD jag äter. Insåg efter nån kommentar att det kunde misstolkas. Men äter, det gör jag. :)

Det går något slags prisgivande omkring på bloggarna här och jag har fått tre stycken från Pia, Nenny och Cornelia. Tack så himla mycket, det är så konstigt att höra att andra ser mig som en motivation och inspiration men samtidigt så glädjefullt inne i hjärtat.

Om jag ska skriva 7 stycken personer själv som jag tycker ska få "pris" så blir det:

Ulrika - för att hon är en sån underbar person som förtjänar all lycka i världen och jag hoppas att hon kommer nå alla drömmar och mål.
Viktat - för att det är den allra bästa bloggen eftersom den tar upp allt det inre med att vara överviktig. Jag känner igen mig i varenda ord.
L - för att hon peppar mig med så starka ord och får mig att bli glad.
Ina - för att hon är en av mina allra bästa vänner som också har lyckats gå ner massor i vikt.
Samira - för att hon har bestämt sig för att starta sin resa mot ett hälsosammare jag och det är det första steget framåt.
Maddie - för det finns ingen större inspiration än henne, hon är min idol.
Zandra - för att om jag tror på att om någon kommer lyckas, så är det hon.

Förr i tiden brukade jag alltid säga i slutet på veckan - på måndag börjar mitt nya liv. Någon som känner igen sig? Man gav sig själv tillåtelse att frossa för på måndagen skulle man minsann börja äta nyttigt och röra på mig. På måndags morgon var jag jättepeppad till att få det att funka och allt eftersom dagen gick sjönk motivationen.

Jag hittade ett citat tidigare idag som jag tycker stämde ganska bra:

"Den lättaste dagen under en bantningskur är den tredje, för då har man i alla fall redan slutat. " - Sagt av Kurt Grosskurth

Det är konstigt att man skjuter upp det man borde börja med på direkten till en tid i framtiden. Varför börja en måndag? Varför tillåta sig själv att "unna sig" varje helg för att skära in på allt måndagen därefter? Nej.. det är mitt förflutna.
Jag kom att tänka på det för att jag såg något komiskt på min besöksstatistik. Är det så att ni, mina kära läsare, också känner mest motivation på måndagar? Om man kollar när ni besöker mig mest så är det så. ;)

Jag har kommit i kontakt med så mycket underbara människor sen jag startade denna bloggen, människor som inspirerar mig, som stöttar mig och som har kommit att betyda mycket mer än jag någonsin skulle ana. Men det finns en tjej som utmärker sig. Maddie.

Totalt har den här tjejen alltså gått ner närmare 60 kilo, fatta 60 K-I-L-O! Nu är det så att hon behöver hjälp, min hjälp och din hjälp. Det finns en tävling på HM där människor från hela världen tävlar om att få åka till Japan som reporter på HM´s öppningsfest. Hon skulle bli så väldigt glad om du tog dig tid att rösta på henne genom att trycka på ----> denna länken <----, trycka på knappen där det står "see all" och sen klicka upp Maddie och rösta yes på henne. :)

Tänk att en så liten sak tar nån minut för dig och betyder ingenting egentligen, men det kan gör skillnad för henne. Jag tycker att ingen förtjänar att vinna så som hon. För glöm inte.. 60 kilo! :)