viktoperationen gastric bypass
Jag har funderat på den här operationen ett tag, inte på att jag ska göra den men på att det känns som att det har blivit lite av en trend. Jag har flera opererade människor omkring mig och dessa människor är av olika bakgrund, ålder och har olika anledningar. Tanken som slår mig är att ingen av dessa människorna får hjälp med den egentliga anledningen till varför de har varit överviktiga överhuvudtaget. En kompis var med sin mamma inför hennes operation och frågade kostläkaren (kommer inte ihåg vem det var men någon som de pratade om maten innan operationen) om det skulle erbjudas psykologisk hjälp efteråt. Hon fick som svar att något sådant fanns inte och när kompisen då argumenterade för den egentliga anledningen som faktiskt oftast finns i huvudet så fick hon inga svar. Är inte det ganska sjukt?
Med gastric-bypass är det som att man skär bort självdisciplinen. Många verkar tro att det är en lätt och obekymrad genväg. Man behöver inte längre oroa sig för att man i svaga ögonblick trycker i sig 200 gr choklad, för det är helt enkelt inte en fysisk möjlighet. Många verkar ta besluten utan att ha tänkt på både fördelar, nackdelar och riskerna med vad som kan hända.
Jag tycker att det är fel att berömma någon som är viktopererad, att ge komplimanger - javisst. Men jag tycker inte att det verkar som en prestation att gå ner i vikt på det viset. Givetvis är det inte lätt som en plätt, livet förändras men arbetet man lägger ner handlar inte om maten.
Så när jag står bredvid någon som har förlorat nästintill hälften av sin ursprungliga kroppshydda av den anledningen och denna personen får komplimanger och beröm efter vartannat så kan jag inte hjälpa att bli bitter. Här kämpar jag som en dåre med att försöka att stå emot sockret, att försöka ta reda på varför jag vill äta när jag är ledsen och går upp tidigt om morgonen för att gå promenader innan frukost för att förbränna så mycket som möjligt. Den viktopererade dumpar om den äter mer än en barnportion och knapprar tabletter som enda morgonaktivitet men det är den personen som får allt beröm eftersom förändringen blir så markant på så kort tid. (Säger inte att alla är på detta viset.)
Men i slutändan visar sig nackdelen med genvägen. För när jag har gått ner i vikt och jag står på samma nivå som de som har viktopererat sig så kommer jag ha vunnit mer än dem. De har gått ner i vikt men måste fortfarande hantera förändringarna i livet och framför allt äta massvis med tabletter. Oftast kommer huden dessutom vara hängig och för stor för kroppen, ett resultat av ett för fort ras och plastikkirurgin verkar inte alls lika givmild som gastricbypasskirurgin. Eftersom ätandet i många fall har varit ett beroende eller något för att dämpa ångest, tristess eller vad det nu kan vara så är jag säker på att man utvecklar något nytt sätt att hantera detta. Ett sätt som kanske är värre än mat.
Enda sättet att uppnå ett välbefinnande är att ta hand om både det inre och yttre, de flesta glömmer det inre och tror att det kommer på köpet. Vilket uppvaknande det blir. Utöver detta så är det dessutom många som inte känner igen sig själv efter en så drastisk förändring och som inte kan hantera det och tappar uppfattningen om vem man egentligen är.
Men jag slipper förhoppningsvis stå där med överflödig hud eftersom jag har hunnit anpassa huden efter viktnedgångens takt, jag kommer ha hunnit anpassa min egen självbild med min spegelbild och jag kommer arbeta med mitt inre under tiden. Jag kommer också ha vunnit ett självförtroende och en styrka eftersom jag lyckades SJÄLV enbart med min självdisciplin och vilja. Jag kommer ha växt som människa och jag kan känna mig stolt över min prestation. Det vet jag eftersom det räckte med förra årets viktnedgång för att jag skulle känna det, tänk vad jag kommer känna när jag är på målpunkten!
Så jag är emot viktoperationer förutom för dem som verkligen inte kan gå ned på annat sätt, pga sjukdom, som VERKLIGEN har försökt på alla sätt eller vilken anledning det kan vara.
min åsikt är att de är fusk att operara sig. Hur duktig har man varit då?! Ta tag i problemet till varför man äter som man gör, börja där. Där mot så tycker jag att om man försökt banta (enligt ett program med hjälp av sjukhus/doktor. Alltså inte bara kört på hemma) eller har en sjukdom som gör att man endå inte gå ner i vikt, då tycker jag att operation kan vara ett alternativ. Men det ska inte va så lätt som de är idag att få operera sig! Jag tror på att man måste ändra hela sin livsstil, annars går man inte ner i vikt.
En jag känner, hon gjorde en sån där operation. Gick ner massor, men ändrade ju inte sin livsstil från grunden. Nu är hon överviktig igen... Fråga mig inte hur, men de e hon.
de e min åsikt. kram
Jag tycker du har rätt i det mesta du skriver i inlägget. Jag har nyligen fått diagnosen Bulimi (kräks ej) pga mina hetsätningar för mina känslor.
Och enligt både min läkare och min terapeut så menar de att när jag mår bra inombords så kommer vikten utanpå också att försvinna, eftersom jag äter på mina känslor.
Så helt rätt, så borde man jobba mer med det inre för de som ska genomföra en magoperation.
Jag kan samtidigt förstå dem som genomgår operationen, man kan snabbt få ett resultat. Det är många gånger som jag velat göra en drastisk förändring. Men mitt sunda förnuft har alltid fångat tag på mig, vilket jag är glad för idag då jag har fått proffesionell hjälp för att få bukt på mina problem.
Många heja kramar till dig som kämpar.
Kramis Lila
Hej
Hittade just din blogg. Gillar den verkligen och kommer att följa dig i fortsättning. Lycka till med din viktminskning. Det är tufft, men det är det värt när resultatet syns. Lycka till
vad är det för tabletter du pratar om? min plastmamma är bl.a. gastric bypass opererad men hon tar inga tabletter överhuvudtaget. hon har dessutom nästan helst slutat att äta godis och andra onyttigheter, dricka läsk etcetera, så hon har ändrat sitt förhållande till mat samt sitt matintag. hon har börjat motionera på en mer regelbunden basis än tidigare OPn, hon har slutat röka ... hon är ett undantag då antar jag? trots att två andra kvinnor som jag är bekant till har gjort exakt samma sak?
Jag tyckte förut att viktop var fusk men efter att ha auskulerat på en mottagning som jobbar med viktopererade tycker jag mest synd om de som opererar sig (säger som du, inte om alla men om många). Ett av kriterierna för att få operera sig i det län jag bor är att man ska ha provat "alla" bantningsmetoder innan och funnit att de inte funkar. på de inskrivningssamtal jag var med på frågade läkaren bara om de provat att banta, patienten sa typ "ja och inget har funkat". Läkaren frågade inte hur länge och varför de inte funkade. Sen är det himla intressant att de ska flyta (leva på vätska) veckorna innan operationen för att levern ska bli mindre och det klarar alla, de går tom ner många kilon. Hur går det till om de inte lyckats förut?! Är det vetskapen om att de ska få en operation som gör att de klarar det då?
Anledningen till att jag tycker synd om en del av dem som opererar sig är att viktop funkar inte om du inte följer kostråden och du får många gånger leva med en annorlunda kosthållning än din omgivning resten av livet. Där jag var skulle man ha ett BMI på över 35. Jag hade vid den tiden BMI 34 och har nu gått ner till 29 on my own. Min hud hänger med och det går tillräckligt sakta och balanserat för att min framtida målvikt ska hålla sig stabil.
Det är så synd att många patientern tror att det är en lätt väg till den smala lyckan för det är inte en lätt väg, framför allt inte om orsaken till att du gått upp är tröst-trist-eller vad som-ätande. Du kommer sitta där med knuten i huvudet (den ångest som gjorde att du åt upp dig) med en smal kropp och inte veta vad som är fel.
Aldrig i livet att jag skulle låta någon gå in och koppla om min mage för att jag inte vill/kan se vad som gör att jag äter min större och större. Är man överviktig pga annan sjukdom finns det ofta annan bot att råda.
Fortsätt kämpa utan operation! Har följt din blogg ett tag och gillar den skarpt! har ingen blogg för tillfället men maila gärna om du vill diskutera vidare eller så :)
kram Mariah
svar: ja jag är säker på att hon inte tar vitamintillskott. hon får i sig tillräckligt med näring (uppenbarligen) med sitt matintag. jag har själv ifrågasatt detta (både före och efter OPn), och min oro har gjort att hon kör lite tester på sig själv (hon jobbar i labbet på en vårdcentral) för att se att hon inte får i sig för lite. hon äter mer frukt och grönsaker nu än vad hon gjorde tidigare, ironiskt nog. innan OPn fick hon gå på modifast i ca 4 veckor (för att mina levern typ), hon gick "bara" ner 6-7kg av detta, men det förändrade hennes inställning till mat radikalt och jag tror det var den månaden och inte OPn i sig som förändrade matsynen och gjorde att hon fick upp ögonen för hur mkt hon åt/drack. min plastmutt hade varit överviktig i ca 25år innan OPn och de sista ca fem åren var hon kraftigt överviktig. hon har provat de flesta bantningsmetoderna (som hon både själv har hittar och som läkarna sagt till henne att följa), utan resultat (ibland gick hon inte ner alls, ibland gick hon ner fem och upp sju etcetera). för henne var detta den enda lösningen. hon var ingen person, som jag är, som tröstäter eller äter vid trisse etcetera. hon åt bara för mycket och för sällan. nu är ju allt det "fixat" och hon tycker det är otroligt skönt att känna en mättnad, och som dessutom håller sig till nästa mål. :) nåväl. det känns som varje överviktig person har en egen berättelse bakom sig. vissa behöver psykologisk hjälp, andra inte.
Riktigt bra inlägg. Tycker precis som dig :)
Jag är opererad och läser din blogg.
Det tabletter som det kan handla om är multivitamintabletter, kalktabletter och b12-tabletter. Ibland får man även järntabletter.
Det hela beror på sämre upptag så att vi opererade måste komplettera med tabletter - inget konstigt alls, eftersom många människor äter tillskott i olika former.
Och varför skulle det vara fusk att operera sig?
Ska jag behöva stå ut med min fetma resten av livet för att jag inte klarar av att gå ner all min övervikt på egen hand? Är det rimligt att jag ska gå omkring med riskfaktorer resten av livet för att det anses som "fusk" att operera sig?
Är det bättre att jag mår dåligt både fysiskt OCH psykiskt? De som har högt blodtryck, diabetes, hjärtproblem, knä- och ryggproblem då?
Givetvis ska man behandla orsaken till sin övervikt, det kan man göra både innan, under och efter en operation. Mycket är ju dessutom upp till en själv.
Alla blir inte erbjudna hjälp, några blir erbjudna och tackar nej. Några tar emot hjälp.
Och det här med dumping är väldigt individuellt. Somliga dumpar ALDRIG, andra dumpar lite varje dag. Det handlar inte bara om att äta för mycket, det kan vara allt ifrån socker till fett, äta för fort, för mycket, dricka till maten, att man reagerar på ett visst livsmedel.
Det är som att du skulle få magknip av för mycket jordgubbar.
Operationen är ingen lätt väg ut ur fetman och inget fusk. Operationen är ett verktyg.
Efter operationen är det UPP TILL MIG att hantera livet. Att hantera maten, motionen, tankar, ALLT.
Första året efter operationen brukar vara en "räkmacka" för de flesta, då man gå ner som mest oavsett vad man stoppar i munnen eftersom man kan äta så pass lite (men det beror också på från person till person).
När man sen kommit ner till en viss vikt så brukar viktnedgången stanna upp, det är då det stora jobbet börjar.
Har man inte tagit tag i sina matvanor innan så brukar de flesta få det jobbigt.
Man kan gå upp i vikt igen om man inte sköter sig.
Operationen är inget mirakel. Ingen genväg. Inget fusk.
Och varför ska inte vi opererade få beröm? Varför förtjänar inte jag att få höra att jag är duktig? Jag har kämpat mig fram till mitt beslut och om någon tror att det är lätt att besluta sig för att operera sig så tror dom fel.
Det är väl självklart att jag önskar att jag kunde gå ner i vikt på egen hand, men när det inte fungerar så är jag glad och tacksam över att jag fått chansen att operera mig för att slippa min fetma.
Försök själv att gå ner 70 kg på egen hand!
Det är fortfarande JAG som gör JOBBET. Väljer jag att äta choklad, grädde & glass varje dag kan jag snart räkna med att vara fet igen.
Allt handlar om vad man gör det till.
Ingen är bättre än någon annan, den attityden suger! Alla som lyckas gå ner i vikt förtjänar väl beröm?
Svar: Jag reagerade på de övriga som hade kommenterat, ang. fusk - det glömde jag att skriva.
Jag tänker inte svara så mycket på din kommentar, vill inte att det ska bli "debatt" av det hela.
Alla har vi olika åsikter och tankar och jag är bara trött på att "försvara" mig och andra opererade.
Jag respekterar dina åsikter!
...Amen! :)
Jag håller med dig Anna, fullt ut.
Fast det är bra att detta val finns, för dom som är enormt överviktiga & inte kan gå ner på egen hand..
Men jag tycker som du, att det verkar gå en trend i det..att man tar till det för lätt nu.
Min systers kompis gjorde en sån här operation, hon har blivit helt förstörd, får gå med slangar o jag vet gud allt.
Är inte så insatt i det, bara att hon ångrar GRYMT att hon opererade sig.
svar: hahaha, sorry, om du läser den "fet och galen" bloggen så borde du veta varför jag skrev in engla :P men jag hade iaf rätt url. nåväl.
en kompletterande kommentar till det övriga som sagts är ju att det inte är en lätt OP. många dör ju faktiskt på OP bordet, eller av komplikationer efteråt. det är inte världens lättaste beslut, man vaknar ju inte upp en morgon och ringer läkaren och säger "hej! nu är jag så jävla fet och trött på det. operera mig", min plastmutt fick stå på väntelista i nästan fyra år för att få denna OP (man kan också bekosta den själv och få det gjort snabbare, men vem har ett par hundra tusen att slänga upp bara sådär utan att tänka igenom allt inklusive risker etcetera?). efter att man sagt att man vill göra OP får man (av min plastmutts erfarenhet) åka in på flera bedömningsmöten osv. dom kan säga "nej" bara sådär och då får man ju acceptera det.
det sjuka för mig är att man inte får vara "för smal". det räcker inte att "bara" vara överviktig, man måste lida av ordentlig fetma, vilket jag tror leder till att folk går upp med flit bara för att göra den, vilket i sin tur gör att hela OPn blir mer riskabel...
man önskar ju att det fanns ett alternativ till OPn, och det kommer kanske i framtiden. :)
Intressant diskussion.. verkligen!!
Jag väljer att läsa ditt inlägg och alla kommentarer, men jag avstår att framföra egna åsikter eftersom jag känner att jag inte har tillräckligt med kött på benen för att yttra mig.. Jag tycker dock att det är positivt att möjligheten att operera sig finns, och jag litar på att läkarexpertisen gör sitt jobb..
Ha det gott
min lillsyrra ska göra en sån operation nu efter sommaren. :)
svar: oj, så snabbt?! är kanske mindre köer mer upp i landet, vad vet jag :) vi skåningar är ju matglada haha.
ja, kul med lite diskussion :)
Riktigt motiverad man blir när man läser din blogg :) Jag har länge velat gå ner i vikt, men har inte haft inspirationen. Men NU ska jag f*n börja! :)
Tack!
Är själv opererad och vet att det bara är som en kickstart, resten av jobbet får du göra själv. Min pappa har gjort samma operation och inte skött sig och han är nu uppe i 135 kilo igen (efter att ha börjat på 186 och varit nere på 110). Jag betalade min operation själv eftersom jag var en fullt frisk 22-åring med ett BMI under 40 vilket krävdes för op via landstinget. Jag tar inga tabletter men har bra värden ändå, har definitivt inte gått ner alla kilon jag vill än (men kämpar med motion, bättre mat etc). Gällande huden har jag ingen hängande hud (trots viktnedgång på 30 kilo) men det beror framförallt på att jag är ung och min hud "minns" hur den var innan. Långvarig uttänjning gör att huden "glömmer" och inte kan gå tillbaka till ursprunglig form och detta blir också värre med åldern. Klart att man kan ha din åsikt och kanske är det annorlunda för er sockerberoende men för mig som hade stora portioner som största problem är op det bästa som hänt mig och jag ser det som en investering i ett längre friskare liv.
Vilka fjortisåsikter, du skriver ju i slutet av ditt inlägg alla nackdelar med viktoperationen, där borde du ju själv komma till insikt om hur svårt det är att gå ner i vikt även om man är vikt-op'ad. Jag har dessutom betalt min operation själv eftersom jag var "för liten", för den. Ett lån som tar mig ca 3 år att betala tillbaka.
Att gå ner i vikt klarar ju dom flesta, operationen hjälper mig att HÅLLA en målvikt och slippa jojobanta som nästan alla människor gör som en gång varit tjock. Idag behöver jag inte tänka "BANTA" överhuvudtaget.
Och jag förstår att du blir bitter om du inte kan "låta" magsäcksopade har rätt att få komplimanger.
Varför ser ni det som fusk att operera sig? Funkar det så funkar det, spelar väl ingen roll hur man gör det om man lyckas gå ned i vikt - det handlar ju om det viktigaste man har, hälsan.
Att ni upplever det som att det har blivit en trend är ju för att det har visat sig att det är den enskilt mest effektiva metoden att gå ned i vikt. Snittminskningen är 62% av sin vikt. Det är ganska imponerande. Jag tror att de allra allra flesta ser väldigt allvarligt på sin operation och vill nog inte göra den som en "enkel" utväg.
Och varför får man berömma någon för att de har fina ögon tex men inte någon som har gått ner i vikt m gastric bypass? Det är väl fusk att ha fina ögon också, det är det ju bara generna som styr.
Ang. kommentaren att "alla klarar att pulverbanta ett par veckor innan op, då borde de väl klara det utan op". Jag har INGA problem att leva på pulversoppor i flera veckor, men sen då? Hur ska jag klara min vikt när vardagen kommer tillbaka? Då är det kört för mig.
Jag tycker också att du Anna har en ganska omogen och barnslig syn på saker och ting, men du är ju trots allt bara 24 år. F
ör övrigt - många dör på operationsbordet eller efteråt? Tja, om ni räknar 1 på 1000 som många så.
Min åsikt - upp till var och en att bestämma hur viktig ens hälsa är, hur man ska tackla problemet, och ingen ska döma någon annan för hur man sköter det.
Jag är 35 år och sleeve-opererade mig i oktober 2009.
Det är SÅ underbart att inte spendera varje dag, varje timme, varje minut åt att tänka på vikten.
Jag har många år kvar att leva och att genomföra denna operation är som en pånyttfödelse. Det är nu mitt liv börjar. Jag är tacksam varje dag jag vaknar för att jag fått chansen att börja mitt nya liv. Att leva nu är mycket lättare.
Jag hade ett BMI på 32, men för mig var varje dag ett helvete innan operationen.
God bless kirurgi!
De är verkligen inte fusk att göra en gbp. Då är väl allt man får hjälp med fusk. Om man typ får glasögon för att se bättre. Jag gjode op april 2009 och jag är helnöjd MEN jag får kämpa. Kilona rasar inte av mig av sig själv. Och jag får kämpa med onyttigheterna och motionen. Man måste kämpa trots op. Jag hade provat allt tom varit på ett "tjockishem" i 2 månader men klarade deinte. Jag betalade op själv, så jag har inte ens tagit av skattepengarna.
Alla får ha sina åsikter men de är ju bra om man har lite erfarenhet av de.
Du gör de kanon som kämpar och går ner i vikt på egen hand!!
Det känns som att någonting är fel i samhället när man börjar sy ihop magsäcken på folk som har ätit för mycket. Och att staten dessutom bekostar det. GBP-operationer illustrerar verkligen på ett övertydligt sätt att vi lever i överflöd.
Min syster gjorde en bypass . . och visst hon gick ned i vikt. Från 170 till ungefär 110 idag. Men det har ju gått FYRA år!!
Det hade hon själv klarat med rätt kost och lite träning. Än i dag vägrar hon träna . . Hon är kanske 60 kg lättare men hon är fortfarande på ruta ett. Under dessa fyra år har jag sett henne töja ut sin mage igen . . inte till samma extrema storlek men hon har ju stannat sin viktnedgång totalt. Hon äter ganska onyttigt, gärna massa läsk och godis. Men nu på sistone har hon börjat försöka gå ner i vikt ordentligt, utan att ta hjälp av någon annan :)
Hon har inte pratat med en dietist, psykolog eller någon annan efter bypassen. För övrigt har hon fortfarande komplikationer - fick opereras fyra gånger på en månad nu i mars 2010. Siffran fyra verkar förfölja henne, men om fyra år kanske hon mår bättre :)
Hej!
Håller med dig Anna om det du skriver och jag är själv VIKTOPERERAD, men detta är ett vertyg man får...visst första året rasar man i vikt(min del 40kg). Men man måste ändra sina kostvanor för att kunna fortsätta att gå ned.
Min resa har inte vart lätt och jag var sjuklig fett, hade ett bmi på 56 och hade testat allt.
Min operation hjälpte inte mig,jag stod still i vikt och förde kost och matdagbok och inget hände. Man vill göra en ny operation på mig men jag avböjde och acceptera att jag skulle förbli stor.
Jag fann min egen väg att gå ned, men det finns inga genvägar det är + och - som gäller. Jag började motionera mycket och hitta en kost som passa mig och då rasa jag i vikt (resterande 60kg). Jag är viktstabil och nöjd med mig själv idag.
En viktoperation har en baksida med alla näringsbrister och komplikationer som uppkommer och det är där jag kämpar idag. Jag kan inte ångra min operation då det redan är gjort,men jag råder inga att göra det i första hand och bör tänka till MÅNGA gånger och verkligen ta reda på så mycket fakta som möjligt. Det är ingen dans på rosor. Visst många har lyckats och mår bra och det är lika många som mår dåligt.
Man borde lägga ned mer energi på bakomliggande orsakerna till varför man äter, sen börja arbeta därifrån och visst många kan behöva operationen av hälsoskäl men många skulle klara av det på egen hand eller få stöttning.
Med facit i hand så hade det varit bättre för min del utan opertionen, för det är ingen genväg,det är mer jobb efter och allt som kan uppstå.
Kram
Jag har svårt att ta komplinager då jag känner att jag just är viktopererad men det gav en skjuts men resten jobba jag bort själv.
Det viktigaste borde vara att komma tillrätta med viktproblemet INNAN det går så långt att man börjar närma sig tresiffrigt på vågen.
Tittar man på foton från en badstrand på 70-talet fanns nästan inga överviktiga, tittar man på en badstrand idag finns MÅNGA.
Varför? Jo, vi har ändrat vårt sätt att leva. Vi äter mer snabbmat och dricker mycket mera dricka. Vi har bättre och mer kollektivtrafik och får mindre vardagsmotion.
Vi måste helt enkelt leva annorlunda från det att vi är barn.
Har fastat i 12 dagar nu, och har 18 dagar kvar av 500 kcal innan operation. Lätt? Nej. Men under tiden satsar jag på att jobba med självbilden och självkänslan. Jag kommer inte längre behöva äcklas av min fetma. Och för mig är det inte vägen som är målet, utan livet efter operation. Jag kommer aldrig att ta förakt i min mun men det verkar som ditt sätt inte funkat, så varför inte testa op själv? Och du, berömm behöver alla människor, om inte för att man fattat beslut att inte längre gå i stl 52... och skämmas för sig själv. Det ska bli en befrielse att bli sedd som människa och få uppskattande blickar, nåt som bara förunnats mina smala vänner tidigare. Jag hoppas du får möjlighet att komma nära en person som gjort op. så att du kan få en annan vinkel. Verkar ju inte som om du direkt fått en positiv åsikt i frågan innan du skrev ditt blogginlägg. Alla som kämpar är värda att få höra att de är bra. Var inte bitter. Ingen väg är lätt.
Är själv vikt opererad och jag är 20 år..
Jag har varit överviktig i princip hela mitt liv och ständigt fått gå på olika dieter och varit kopplad till sjukhusets viktenhet sedan jag var en 8 år.
Dieterna har aldrig fungerat utan det har alltid resulterat i att jag gått ned några kilo och sedan har jag i stället gått upp igen allting + lite till av någon konstig anledning så förlorar man hoppet efter ett tag.
Jag vet själv att många har varit överviktiga i större delen av sitt liv och hur psykiskt krövende det är när man har varit/är det.
Jag har alltid varit en aktiv tjej som pysslat med diverse sporter så som hästsport, konståkning, friidrott, simning etc med andra ord har jag alltid tränat och rört på mig.
Har även hundar så jag har alltid varit ute på regelbundna promenader och rastat dem varje dag, but still jag har endån gått upp i vikt.
Ingen kan förklara varför inte ens läkarna, jag fick gå igenom alla deras reckomenderade dieter + andra dieter jag hittat själv och inga funkade lchf fick mig för det första att gå upp ytterligare 10 kilo och inte ned ett enda.
Har också prövat på flyt kosten man äter innan operationen, ja det gick bra ett tag men man får inte hålla på med den för evigt och när man sedan skulle börja gå över till normal kost igen så gick jag upp trots att jag följde programmet.
Efter att jag hade prövat allt sa min läkare att det finns inget annat alternativ än operation som det ser ut nu och så blev det.
Jag har blivit mobbad för min övervikt i hela mitt liv.
Jag har fått gå hos psykologer hit och dit har inte klarat av att gå något gymnasiet etc pga social fobi som uppkommit pga mobbning som alltså är vikt relaterat.
Jag kände att om inte jag får en förändring på mitt liv nu och det fort så kommer inte jag orka leva med mig själv längre.
Alla säger att vi Feta som gjort operationen har tagit den som nån genväg.. det är det sista jag kallar det.
Jag vet hur man äter rätt det har jag lärt mig genom alla dieter jag följt genom hela mitt liv.
Jag skiter i godis jag skiter i läsk jag skiter i om jag e snygg eller ful jag vill bara slippa bli mobbad för något jag uppenbarligen inte kan rå för och jag vill ha en bra hälsa så man slipper att dö pga stroke, blodpropp och hjärtinfarkt eller dra på sig diabetes.
Om ni icke opererade tror att bara för att man gjort operationen så kan man inte äta godis eller andra onyttig heter så tror ni helt fel..
Självklart kan man det, vissa kan och vissa kan inte det är helt olika från person till person hur pass känslig man är.
Själv kan jag äta det mesta som tidigare men jag väljer att inte göra det för det vore totalt idiotiskt att göra det när man nu valt en så pass drastisk väg att gå.
För mig var det dock inte så drastiskt, jag såg ingen annan väg att gå..
Under hela min vikt resa och fortfarande har jag gått hos en kbt terapeut för att jobba med både min vikt nedgång och andra beteende så som ät beteende etc det är något som alla vikt opererade borde göra även icke opererade borde göra det.
Men jag är så seriöst trött på alla människor som klankar ner på alla vikt opererade och säger att det är en GENVÄG ni kan ju pröva och göra den själva och sedan kan ni komma med era påstående och fine om ni inte vill gratulera och peppa en vikt opererad person det är ju upp till er.
Men jag tycker bara det är ett barnslig beteende precis som att dem inte får kämpa minst lika mycket som ni bara för att man gör en operation så trollar inte den automatiskt bort alla kilon, det krävs snarare mer kontroll över matintag,träning och kost planering för att få i sig alla rätta näringsämnen än för er icke opererade.
Jag känner mig minst lika duktig som en som inte opereat sig varför skulle jag inte?
Jag har fått kämpa mins lika mycket som du varesig du tror det eller ej.
Tack för mig.
Jag tror inte att man tar det stora och svåra beslutet att operera sig "för skojs skull". Alla är olika, har olika historia, psyke och fysiska förutsättningar. För vissa är operation det som räddar deras liv, för andra funkar anadra metoder bättre. Att döma eller fördöma leder inte till något gott.
Det är relativt enkelt att gå ner lite eller mycket i vikt, det har nog alla lyckats med någon gång, men det svåra är att inte gå upp de där kilona igen. Det är här som en viktoperation kan göra den stora skillnaden, då den, statistiskt sett, verkligen gör just det: effektivt förhindrar att personen i fråga lägger på sig alla kilon igen.
Jag har inte gjort någon operation själv, men läser väldigt mycket om det då jag överväger att göra det längre fram.
För övrigt tycker jag snacket om att det skulle vara fusk och att en viktopererad person inte har någon rättighet att känna sig stolt över att denne gått ner i vikt efter sin operation är helt fel. Det är ingen tävling vi pratar om här, om vem som går ner mest och snabbast på det mest moraliska sättet, utan om hur människor mår och hur lyckliga de är. En människa som lyckas gå ner i vikt och som är lyckligare än tidigare på grund av detta gör mig glad oavsett om denna gjort det med hjälp av LCHF eller en operation.
Som Tommy säger, det är relativt enkelt att gå ner i vikt, men att HÅLLA den är betydligt svårare.
Varför är operation fusk, men inte diverse piller, dieter och pulverbantningar?
Ni som inte gjort operationen vet ju faktiskt inte hur det är så jag fattar inte hur ni kan bedöma er kvalificerade att döma mig som gjort den. Jag behövde göra den. Och jo, jag fick min betald av landstinget - men jag har faktiskt jobbat sedan jag var 18 och betalat in skatt, så jag skäms inte för det.
Vi måste faktiskt också fixa allt det där som folk måste göra utan op för att gå ner. Äta rätt, regelbundet, motionera. Så vi får också kämpa. Det är ett verktyg som vilket annat, inget fusk.
Och ALLA som går/Gått ner - förtjänar att få sina komplimanger.
Hej
jag blir så ledsen när hag läser inläggen i denna blogg.....samhället idag accepterar inte att en person är överviktig..det är tecken på dålig karaktär, lathet och bristande självkontroll....jag är inte född överviktig, utan föddes äldigt smal...jag fick alltid höra att jag skulle äta eftersom jag var så smal och benig...jag gick upp i vikt i 20-års åldern (hade träffat en kille och vi försökte skaffa barn, jag visste inte då hur mycket jag ville ha barn, men det vet jag nu). Idag är jag 44 år, barnlös. Under dessa 20 år har hag kämpat med att få "hjälp" av sjukvården att komma tillrätta med sorgen av att inte kunna få barn...men har hela tiden mötts av att "om du går med i Viktväktarna och börjar motionera regelbundet, ska du se att du går ner i vikt".
Jag håller med om att för att en person ska kunna gå ner i vikt måste personen komma tillrätta med orsaken till varför personen går upp i vikt. Men detta är inte lätt när man möts av motstånd från sjukvårdens sida - man ska helst sköta sig själv och inte ligga någon till last, allra helst inte samhället. Jag tvingade mig till psykologkontakt två gånger, första gången fick jag träffa en psykolog 4 gånger, och då skummade hon bara på ytan, ville jag gå djupare fick jag bekosta det själv. Andra gången jag bad om psykolokontakt skrev distiktsläkaren en remiss som jag än idag inte har sett röken av, skrevs 1995. Det blev så att jag slutade på mitt jobb, började studera - tog CSN-lån, och fick till slut ett fast jobb som gjorde att jag kunde gå till en terapeut privat. Det kostade mig 800 kr per gång, sammanlagt har jag lagt ut närmare 40 000 kr på egen terapi.
Det är helt riktigt att man måste ta tag i orsaken till varför en person går upp i vikt, men då måste också de personer som finns runt den överviktige våga lyssna till personen och faktiskt våga hjälpa.
Trots att jag har genomgått egen terapi, deltagit i en kurs med KBT-inriktning (Lisbeth Starhe; Övervikt handlar om känslor. Bra bok som finns att köpa för vem som helst. Skriven i samråd med Sahlgrenska universitetssjukhuseet) lyckades jag inte gå ner i vikt, jag vet att många anser att jag inte ville, men för mig handlade det inte bara om vilja, det handlar också om beroende av socker. Jag är idag opererad (september 2010, duodenal switch) och jag kan äta allt, men jag vill inte, eftersom jag inte vill hamna i samma negativa spiral som jag befann mig i innan. Operationen har för mig varit ett sätt att ta mig ur ett beroende som jag har försökt att ta mig ur under många års tid (bland annat genom Viktväktarna, diverse dieter, Xenical). Visserligen skriver du att du inte vill trampa någon på tårna men det är exakt det du gör med ditt inlägg. Du pratar om att man måste ta tag i insidan och utsidan...det kanske är det du ska göra så att du inte ser ner på personer som har genomgått en magsäcksoperation. Jag råder dig till att läsa Lisbeth Stahres bok, den hjälper mig fortfarande, trots att jag har gjort operation. En operation är ingen universallösning...att du tror det bevisar bara hur lite du vet och hur mycket du har kvar att jobba med dig själv, insidan.
Ser när jag läser igenom inlägget att det är ingen trevlig ton, men, detta är min åsikt, visserligen vill du inte ha någon debatt...varför har du då startat denna blogg? Det är fett ytterligare tecken för mig på att du har mycket kvar att ta itu med inombords.
Att se andra människors goda sidor är svårt, och jag ska villigt erkänna att ditt inlägg, uppstart av denna blogg, gjorde mig illa berörd, för jag är helt övertygad om att när du möter en annan överviktig person så tänker du utifrån två tankar, "Vad hon är tjock, borde banta".......,"Jaja, jag är iallafall inte lika tjock som hon".
Hoppad du kommer tillrätta med det som gör att du måste kämpa så hårt med din viktnedgång, för trots allt önksar jag dig ett gott liv. Lycka till.
Många kramar från en som är opererad.
Tack för informationen!
Trött på att se ännu en blogg skriven in syfte att vräka ur sig sin avundsjuka och bitterhet! Vad fan, ta tag i ditt eget liv istället och må bättre och låt andra göra som dom vill med sitt!
/ Monica
Man klarar visst gå ner om viljan finns....så enkelt är det..Men väljer man op så gör man det ...men jag skulle föredra att äta gott och träna =) Det klart bästa ...alla kan ju träna ...eller? Så att skylla på att man inte kan är fånigt...men valet är fritt. =)
