kan jag bli smal?

Jag måste säga att antingen vet jag inte alls vad den innebär, den där vårdgarantin, eller så har jag faktiskt rätt att vara upprörd. Jag trodde att den innebar att man skulle få den hjälpen man behöver inom 90 dagar från och med den dagen man söker hjälp. Har jag det helt om bakfoten?

I november var jag hos läkaren och hon skickade remiss till öppen psyk här i kommunen. I mitten på december var jag där på en utredning där jag fick berätta om mitt liv från start till nutid plus lite till. I mitten på januari träffade jag en specialistläkare som skrev ner ännu lite mer och några dagar efter mitt besök hos henne så ringde hon och berättade att man hade kommit fram till att jag var i behov av en psykolog. So far so good.

Sen i januari har jag alltså väntat på att få en tid till en psykolog. Igår, över 3 månader efter den sista kontakten - 5 månader efter den första kontakten, så fick jag en tid hemskickad i brevlådan. OM EN MÅNAD! På denna lappen stod det ungefär såhär: Jag skickar denna tiden för att vi ska prata OM du behöver en psykologkontakt. Det är bara en planering och OM du fortfarande är i behov av det så sätts du på en väntelista där vi är två psykologer som kallar patienterna i tur och ordning. What the..? Hur länge ska jag behöva vänta egentligen? Jag är trött på att vänta.

På vårdguiden står det såhär:

Anser läkaren i den specialiserade vården att du behöver behandling ska den inledas så snart som möjligt – senast inom 90 dagar efter beslutet om behandling.

Läkaren beslutade ju faktiskt att jag var i behov av behandling och skulle få en psykolog. Alltså borde jag ju fått påbörjatt en behandling redan nu? Har jag helt fel?

Det finns flera anledningar till varför det känns extra jobbigt att jag har ansträngt mig utan resultat den senaste tiden. Det är mycket speciella tillfällen som är på väg att hända nämligen. På pingstafton ska jag på bröllop där jag också ska vara fotograf. Det hade ju vart kul om jag hade kunnat njuta av dagen istället för att tänka på hur jag ser ut, som jag mest gör hela tiden ute bland folk just nu.

Sen i början på juni så tar min bror studenten och då blir det stort kalajs med hela stora släkten som jag annars aldrig träffar. Jag ville verkligen ha gått ner en del i vikt till dessa dagar och framför allt för att sist jag träffade hela min släkt så hade jag gått ner som mest och fick så galet mycket beröm för hur duktig jag var. Nu känns det som att folk kommer definitivt snegla och inse hur misslyckad jag har blivit som har gått upp allt igen. Det kommer bli en svår dag.

Dessutom är det meningen att jag ska åka till Stockholm nångång snart och träffa nya och gamla vänner. Det handlar liksom inte vad andra ser eller tycker. Det handlar inte om att mina vänner inte ska tycka om mig för den jag är utan det handlar om vad JAG tycker och tänker om mig själv. Hur jag känner mig inuti strålar ut för andra att se och jag vill ju bara ha tillbaka styrkan, självförtroendet och utstålningen jag kände sommaren 08.

Men ärligt talat. Det känns som att jag har börjat acceptera läget och gör det bästa av situationen. Jag har beställt tid hos läkaren men väntetiden är ju enorm och jag måste vänta till den 2 juni. Jag fortsätter att äta som jag ska och jag har kommit igång med att träna igen efter förkylningen. Förhoppningsvis kanske det blir så att jag kommer rasa neråt när kroppen har insett att det här är min nya levnadsstil.

Dagen, som verkligen har fått kämpats igenom med både kost och motion, fick avslutas med en stor och god fruktsallad. Jag måste säga att det smakade himmelskt jämfört med godis, choklad, glass och bakverk eller vad man nu är sugen på.

Färsk ananas, banan, äpple, hallon och en klick lätt creme fraiche blandat med lite honung.

Jag har ätit bra hela dagen - yoghurt med musli till frukost (50 minuter promenad innan), spenatpaj med keso till lunch/tidig middag, ägg, rostbiff och lite färskost efter gymmet och nu denna goda kvällsmaten. Jag är mätt och belåten och även om dagen har varit skittuff så är den nu mer eller mindre över.

NEJ! Jag kan inte ge upp. Jag är verkligen upp och ner hela tiden och egentligen är jag fortfarande ner men nu har jag hetsätit och legat i sängen sen i torsdags mer eller mindre. Helst båda två samtidigt. Jag har gråtit och jag har tyckt synd om mig själv. Men vad fan, det tar mig ju ingenstans! Jag har ingen lust, jag har ingen motivation men jag mår så jävla illa fysiskt nu efter allt jag har tryckt i mig, efter att ha varit stilla i flera dagar. Även om det inte händer något så har jag åtminstone mått bättre fysiskt. Efter dessa dagarna inser jag verkligen skillnaden för jösses vad tjock och otymplig jag känner mig.

Jag vägrar. Igen och igen och igen. Jag är så tacksam för era kommentarer och det är mycket för dem som jag känner att jag kan inte ge upp. Jag har lovat mig själv att aldrig någonsin komma över 100-strecket och struntar jag i allt nu kommer jag vara där om bara nån vecka i denna fortsättningen. Jag tillåter det inte.

Tack för kommentarer om andra tillvägagångssätt men jag vill inte banta. Jag vill inte haka på olika dieter och lågkalorisoppor osv. Jag vet att det skulle säkert leda till mer viktnedgång men då missar jag också hela mitt syfte. Jag vill lära mig att äta hälsosamt, lagom och rätt. Inte bara gå ner i vikt fortast möjligt. Jag menar inte att jag måste gå ner fort och lätt med massa resultat på en gång. Jag är bara frustrerad för att det borde ha hänt NÅGOT på 8 veckor.

Imorgon kommer jag dra mig upp till gymmet och jag kommer tvinga mig själv att fortsätta träna, äta som jag har gjort och tänka bättre. Min kropp jävlas med mig men jag vet att detta är rätt. Jag ska gå till läkaren (uhh..) och göra nya prover, se vad hon säger och ta det därifrån. Men inget blir bättre av att sluta för att resultaten uteblir. Jag mår bättre fysiskt även om det inte syns. Jag ska omvandla min sorg och besvikelse till ett jävlar anamma, jag SKA besegra detta! Jag KAN!

Jag har tröttnat, igen. Motivationen har gått och gömt sig i underjorden. Ni anar verkligen inte hur mycket jag har kämpat för att just detta inte ska hända men hur fan tänker man positivt när 8 veckor inte ger det minsta tecken på att man är på väg åt rätt håll utan snarare åt fel håll?

Dietisten var lika förbryllad som jag känner mig. Hon tyckte att det var mycket märkligt för alla matlistor och träningsscheman som jag har gett henne nu är jättebra. Jag hade gått upp cirka 1 kilo och midjemåttet hade ökat med 1½ cm sen förra månaden. Jag trodde jag skulle bryta ihop, allvarligt. Det är nästan så att jag börjar tvivla på mig själv. Hon sa att jag skulle boka tid hos läkaren igen och göra nya blodprover, ni vet.. min största fobi. Det konstiga är ju att testerna innan jul visade på låg ämnesomsättning och det gjorde också de andra testerna i januari men läkaren sa då att det var inte tillräckligt lågt för att göra något åt. Eller något. Jag har ändå något slags hopp om att det är därför får då har jag en förklaring och då kanske man kan göra något åt det med mediciner. Eller hur det nu funkar. Jag vet inte.. jag är verkligen bara ledsen.

Jag jämför med för 2 år sedan när jag tappade mellan 1-1½ kilo i veckan. Jag tänker att med den tiden som har gått nu så borde jag ha gått ner 8 kilo minst. Det är fel att tänka så. Men det är ju mina erfarenheter och man jämför ju automatiskt med det man vet sen innan.

Under alla år med depressionen så har anledningen aldrig varit pga min vikt. Visst, jag har aldrig mått bra av att vara större än alla andra men det har mer varit som en liten vattenpöl jämte det stora havet. Nu har min vikt plötsligt gått och blivit en stor sjö. Inte ett hav, men en sjö. Jag hatar mig själv mer och mer för varje dag som går, något som började som en kamp mot övervikt med en någorlunda god självkänsla har nu övergått till ett självförakt och det är inte lätt att erkänna. Det känns som att jag tynar bort för varje dag jag försöker, för varje dag jag aktivt planerar vad jag ska äta och inte äta och hur mycket jag ska röra på mig.

Det känns som att jag har förlorat mig själv...

Nu börjar kaaaanske förkylningen att ge med sig. Har inte lika mycket snuva och har inte längre ont i bihålorna eller öronen. Har dock börjat hosta vid minsta ansträngning så gymmet får vänta några dagar till och promenaderna får duga i lite långsammare takt.

Idag ska jag till dietisten igen. Har bestämt mig för att detta är sista besöket om hon inte säger något annorlunda. 3 gånger måste ju ändå räknas som att man har gett det en ärlig chans? Jag har riktigt ont om pengar så bara att betala resan fram och tillbaka ger mig ont i magen av ångest. Men som sagt.. får se vad hon säger idag.

Att jag fryser har inte gett med sig heller, sover fortfarande med täcke, filt, överkast, tjocktröjor och långbrallor. Jag antar att det får vara så för det är inte så mycket mer jag kan göra åt saken. Vissa kvällar känns det som att jag ska bli galen för det är verkligen påfrestande att frysa precis dygnet runt. Men men...

Hoppas allt är bra med er och njut av solen som åtminstone skiner här idag! :)

Varenda gång jag kommer igång med träningen så blir jag förkyld efter cirka 2-3 veckor. Jag har varit lite låg de senaste dagarna och mest spenderat den fria tiden i min säng framför filmer. Eftersom jag också är allergisk mot pollen så nyser jag en del för tillfället. Igår kväll inget undantag men det var så konstigt för efter en nys så blev jag kaboom - förkyld!

Natten har varit hemsk och jag vaknade helt svullen i både hals och näsa, öronen är känsliga och huvudet dunkar. Men jag hade nästan väntat på att det skulle komma. Nu ska jag bara ta hand om mig ordentligt och anstränga mig extra bra med bra kost och snyta mig ofta, vara så varm jag kan vara osv. Det är ju ett känt faktum att kommer man av sig i rutinerna såhär tidigt är det skitsvårt att komma tillbaka och gymmet är ju trots allt min nya (gamla) vän. :)

Den komplimangen jag får oftast är att jag har fina ögon. Jag vet att jag har fina ögon men å andra sidan, vem har INTE fina ögon? Jag är fascinerad av ögon och det är ofta jag kommer på mig själv med att fota mina ögon, andras ögon och det som alltid dyker upp på ett blankt papper när jag ritar är just ögon.

Ibland känns det som att mina ögon är det enda som är fint. Jag fick en kommentar som träffade rätt i prick häromdagen, att i de flesta inläggen är jag rätt nedvärderande mot mig själv. Jag är verkligen det och jag vill verkligen inte vara det. Jag vill tycka om mig själv, tro på mig själv, se på mig själv utan att vända bort blicken efter någon sekund och jag vill vara mig själv. Jag vill vara mer än ett par fina ögon.

Jag har träffat någon det senaste. Jag måste ge lite av mig själv på nytt och det var längesen jag faktiskt gjorde det. Jag måste hela tiden försöka dämpa att jag inte mår så bra psykiskt för när människor får reda på det så brukar de lägga benen på ryggen och vända håll. Sen vi började umgås så har jag märkt att jag har blivit ännu mer självkritisk. Jag oroar mig för hur jag ser ut, vad jag säger och hur jag beter mig. Det känns som att jag har backat tjugo steg för plötsligt är jag mer osäker på allt jag är än vad jag har varit på flera år. Plötsligt har jag blivit otroligt rädd för att lära känna nya människor, jag blir rädd för den insikten också för det betyder att jag har byggt upp något inom mig som jag inte kan hantera.

Jag har mycket att arbeta på helt enkelt för att vara mer än ett par ögon.

Jag träffade en av mina bästa vänner häromdagen som jag inte har träffat så mycket den senaste tiden. Vi pratade ikapp om livet i allmänhet och hon frågade hur det var med mig. Jag sa att det är rätt skönt för sen jag började träna igen så är det lättare att inte fokusera på hur allt annat är runt omkring mig. Genom att trötta ut kroppen så känns det som att hjärnan har inte lika mycket energi till att gräva ner sig i mörkret och det tycker jag är hur skönt som helst.

Däremot har jag blivit otroligt frusen på den här veckan som har gått, jag fryser nästan hela tiden och mina händer, näsa och läppar är nästan alltid iskalla. Är det någon som också känner så eller vet om det är relaterat till träningen överhuvudtaget?

Idag har varit en lång dag, jag försöker komma in i en rutin med att träna två dagar på gymmet och sen vila en dag men att ändå gå promenad den dagen. Men jag blir så rastlös, tänk att jag märker skillnaderna så fort. Men att träna varje dag är inte ett alternativ så jag får väl ha myror i benen var tredje dag, alltså idag. :)

Jo just det ja! Jag ställde ju undan vågen i måndags och jag måste säga att fan så mycket lättare det har varit när jag slipper se den flera gånger om dagen. Inte en enda gång har jag vart sugen på att väga mig, även om tanken fladdrar förbi lite på mornarna. Det känns som en tyngd har släppt från axlarna!

Jag lyckades faktiskt hålla mig ifrån vågen sen jag skrev inlägget. Jag var ändå riktigt förväntansfull när jag ställde mig på den imorse för efter bara en vecka på gymmet så känner jag skillnaden i kroppen. Jag kommer precis från gymmet nu också, en bra start på dagen fast inte tillräckligt bra för mina tankar och känslor.

Vikt: 97.7 kg [plus 0.6 kg | totalt 0.7 kg]
BMI: 37.2 [minus 0,3]

Jag mässar inom mig: "Vågen spelar ingen roll, måttbandet är viktigare! Vågen spelar ingen roll, måttbandet är viktigare!". Men ändå så känns det för jävligt rent ut sagt.

Jag anstränger mig, jag sköter mig, jag fyller i ALLT jag äter och dricker varje dag, jag håller mig till mina kalorier, jag rör på mig på något vis varje dag, jag dricker cirka 2 liter vatten varje dag, jag sover bättre, jag tänker bättre... och ändå så går jag UPP i vikt.

Jag vill bara komma under 90 just nu, när jag ligger över så känner jag mig verkligen som en tjocksmock. Det är som en inre gräns där jag känner mig lättare, när jag inte längre går runt och tänker på att jag faktiskt är närmare 100 kilo. Så även om jag sa att jag tänkte försöka att bara väga mig varje måndag så har jag nu bestämt med mamma att vågen får stå någon annanstans. Jag tänker inte låta en våg göra mig såhär låg och omotiverad. Jag kommer inte väga mig igen förrän den 8 maj, på nästa månadsdag.


Något som är positivt idag iaf, vitsippor jag hittade på gårdagens långpromenad. :)

Jag är så stolt över mig själv, nu är kalaset över och jag hade bakat två tårtor - en vanlig sockerkakstårta med hallon och vit chokladmousse och en marängtårta med daim. Det serverades även smörgåstårta vilket jag brukar tycka är supergott. Men trott eller ej, jag har hållt mig till en normalstor bit smårgåstårta (som jag inte ens ORKADE äta upp) och en ganska tunn bit av den vanliga tårtan. Det stora jublet ligger mest i att jag var nöjd efter detta, jag hade kunnat äta hur mycket jag ville men jag var inte ens sugen. Hur bra är inte det på en skala? :D

Jag spenderade dessutom morgonen på gymmet, igen, och idag var en sån där dag när det kändes som att jag rörde mig i seg kola. Fy vad tufft det var och vad jag fick kämpa! Jag antar att kroppen har fått sig en liten chock när jag faktiskt har tränat 4 gånger när jag tidigare inte har varit aktiv på det viset på jag-vet-inte-hur-många månader. Jag känner mig öm i varenda muskel men samtidigt så känns det såå bra.

Nu ska jag spendera kvällen med en film under mitt gosiga täcke. Hoppas ni har haft en bra lördag! :)

Jag är en sån där som väger mig i hemlighet varje morgon för att se om det möjligtvis har hänt något sen igår. Det är beroendeframkallande och framförallt så är det jobbigt för jag vill egentligen inte men kan helt enkelt inte låta bli. Så när siffrorna visar skillnader upp och ner 1 kilo på bara några dagar så tappar jag lusten trots att det är sunt förnuft att man faktiskt väger olika på grund av tex vätska i kroppen. Speciellt när mensen nalkas inom några dagar.

Jag tänker inte låta en sån sak få förstöra för mig för som jag skrev igår så visar måttbandet mer resultat. Jag ska ställa undan vågen, förhoppningsvis blir det lättare att åtminstone hålla mig till måndagarna då när den inte står rätt framför mig.

Nu ska jag strax på ett informationsmöte på arbetsförmedlingen om ungdomsgaranti (uh, finns det något tråkigare än af-möten?) och sen tar jag mig en runda direkt till gymmet. I helgen blir det kalas igen och jag ska baka 2 tårtor. Jag ska verkligen göra mitt bästa för att äta måttligt, lagom utan att överäta. Jag ska också ta en runda till på gymmet imorgon. 4 gånger i veckan är väl faktiskt alldeles perfekt? Jag tycker det åtminstone och så promenader de övriga dagarna. :)

Den 8e mars tog jag mina bilder och egentligen var tanken att jag skulle göra det idag igen, men det är så lite skillnad att jag ska nog ta nya bilder när jag tex har gått ner 5 kilo, 10 kilo osv.

Men jag kan ju ändå berätta att sen den 8:e har jag gått ner 1,7 kilo, tappat 4 cm runt midjan, 3 cm runt låret och 2 cm över rumpan. Jag är faktiskt riktigt glad för det, det är inte jättestora resultat men det är resultat. Jag är taggad, jag är på väg och det känns hållbart för denna gången saknar jag ingenting. :)

Ps. Träningsvärken idag (efter 2 dagars träning) är enorm - härligt!

Imorse var jag på gymmet igen, fy fasiken vad skönt! Som vanligt när jag väl sitter där nere så frågar jag mig själv varför jag har låtit bli att gå dit så länge. Grejen med att man låter bli att träna är inte att själva träningen i sig är jobbig utan det är att verkligen bestämma sig och gå dit som är den stora motgången.

Den senaste veckan har varit svår för mig, fysiskt med alla kalas, påsk och dåligt väder men jag har också blivit omkskakad rätt ordentligt psykiskt. Men när jag satt på gymmet så var det som att allt rann av mig. För första gången på hela veckan kunde jag inte tänka på allt som tynger mig och det var så otroligt skönt att känna kroppen arbeta. Det var tufft på samma gång, jag är åter igen väldigt väldigt otränad. Men, det kommer förhoppningsvis bli annorlunda snart.

Nu har jag precis ätit lite yoghurt med müsli och ett ägg, det känns skönt. Jag är trött men inte samma psykiska trötthet som har tagit över mig tidigare. Gå och träna gott folk! :)

Gäsp. Så känns det ungefär att vakna idag, jag har sovit så otroligt dåligt de senaste nätterna, har inte somnat tidigare än 4-snåret de senaste 4 nätterna iaf. :(

Hela veckan som har gått har varit lite sisådär, jag har nog vart ute på 2 promenader bara. Inte alls bra och maten har varit allt annat än regelbunden plus att vi har haft 3 kalas sen förra lördagen samt påsken nu. Jag har ingen självdisciplin och jag bävade för att ställa mig på vågen imorse för jag trodde ärligt att den typ skulle visa 3 kilo plus eller så. Men riktigt så illa var det inte, och jag kunde andas ut.


Vikt: 97.1 kg [plus 0 kg | totalt 1,3 kg]
BMI: 37 [minus 0,5]

Att faktiskt ligga kvar på samma vikt när jag trodde på ett stort misslyckande känns som en stor seger. Denna veckan ska jag komma igång och träna på gymmet igen. Det kommer bli bra.